Livet i Villa Villekulla - det är redan för sent för mig

det är redan för sent för mig

2009-06-08, 21:27

Människorna måste tro att jag inte är normal. Inte undra att jag inte har några kompisar. I bland undrar jag ju vad människorna tänker egentligen. De ler snällt o kanske skrattar lite, men vad de säger bakom min rygg är ju en annan sak. I bland blir jag ju nästan orolig för mig själv. Kanske dags o skaffa prozak eller vad den lyckopillern nu heter. Det är ju inte så att jag är olycklig, tvärtom. Men något är det ju fel på mig.
I dag skulle jag hämta ut mina paket. Eftersom Thomas hade kommit hem tidigt tänkte jag o passa på och hämta ut de. Tur var det för de flesta skulle ha åkt tillbaka snart. Där ståg jag då på ICA och väntade när tanten letade efter mina paket. Det tar alltid så i helsikes lång tid, man undrar ju om de hämtar paketena från Örebro eller ännu värre tillverkar varorn i lagret. Där stog jag då och knaprade med naglarna på bänken och sjöng PARAMPARARARARAMMM-PARAMPARARARARAMMM(varför det ingen aning??) helt i min vackra melodi ser jag plötsligt att tanten hade kommit tillbaka och tittar på mig frågande.
``Har du legitimation ?`` frågar hon och jag ser ju att hon tittar lite oroligt på mig. Jahah där var den 3 barnsmamman som hade blivit galen. Ja, henne kunde man ju se på att det var fel på säger de säkert sen när det står i tidningen att de har låst in mig.
Jag tog mina paket snabt och skyndade mig till bilen. Hoppas att hon inte jobbar nästa gång jag ska hämta paket.

Lite senare i Netto blev det ju omgång nummer två. Jag hade ju inte tagit någon vagn som vanigt. Vi skulle ju inte handla så mycket tänkte jag, men det slutar alltid att man bär saker som galen. Där stog jag då i kön halv galen på Thomas som pratade i telefon. Att telefonen alltid ringer precis när man ska handla så han slipper hjälpa till. Jag tror han gör det med flit. Han lossas säkert att det ringer och lossas pratar. För någon konstig anledning lägger de alltid på så snart vi är klara in i butiken.
Då stog jag där och mutrade för mig själv att jag inte fick köpa Hello KItty badlakan och massa annat som ALLA andra fick köpa. Då märker jag att kvinnan framför mig har fina marimekko klas i kundkorgen. Jag tittade på hennes lilla barn och blev så avendjuk på små pumaskorna som han hade på sig. Plötsligt ser jag att hennes väninna kollar konstigt på mig och viskar något till henne. Sen kollar de båda på mig. Jag försökte då kolla bort och tittade ner på mig själv och såg att jag kramar på 2 paket mjölk och en korv och vaggar de fram o tillbaka som jag skulle ha en liten bebis i famnen. Jahah tänkte jag nu är det slut med mig. Nu hjälper inget längre. Jag skrattade lite för mig själv och tog andra kassan för att slippa se deras undrande blickar.
Snart törs jag inte visa min ansikte bland normalt folk. De kan ju tro att sjuktomen jag bär på(vad det nu är)är smittsamt.

Livet just nu