DEN DÄR SORGLIGA DAGEN
Väl i skolan fick vi veta att vi skulle inte ha några lektioner för lärarinnans man var försvunnen. Jag förstog ju inget, men vem skulle inte vara glad o slippa lektionerna. Jag tror jag var till o med tacksam för hennes man för att han förmodligen satt någonstans på krogen och gömde sig från henne. För jag tyckte att hon var en riktigt elak häxa. Jag hade ju ingen aning om vad som pågick.
Vi bodde i ett litet sammhälle knappt 2000 invånare. Alla känner alla sammhället. Så var det något som pågick berörde det alla.
Skolan låg bakom vårt hus. Vi bodde i ett femvånings hus som var byggd till fabriks arbetare 1989. Det tog mig ca 5 minuter o springa hem o sätta på tv. Stor var min förvåning när de fortfarande visade de tråkiga listorna på ena tv kanalen. I den andra var en extra sändning på finska. Det var visst någon båt som hade gått under. Jag visste inte mycket om dessa fina båtar. Jag hade aldrig åkt båt, jag hade aldrig ens sett en sån båt på riktigt. Men jag visste att min kompisens mamma jobbade på en sån båt. Hon hade ofta hemma sånt godis som ingen annan hade, hon hade fina jeans medans jag gick runt med mammas gamla manchester byxor. Hennes mamma fick ju tag på det som vi andra bara drömde om.
Jag ringde till komisen och hon sa att mamman var hemma, men att hon skulle ha varit på denna båt, men hade bytt passet med en jobbakompis. Jag hörde hennes mamma gråta i bakrunden. Det var många hon kände som gick bort. Om jag minns rätt då sa hon upp sig di´rekt och återvände aldrig till båten. När några år senare åkte vår klass till Sverige på en klassresa var vi två de enda som inte fick åka. Jag för att min pappa vägrade o betala och hon för att hennes mamma förbjöd henne o åka.
Estland är ett litet land och när sånt händer då är det nästan alla som känner någon som var med i katastrofen. Det var de som blev räddade och det var de som inte lyckades o ta sig därifrån. Det är många människor som blev berörda, många liv förstörda och förlorade.
Det har gått många år men inga svar finns ännu. Vad som hände ? Vems fel var det ? Varför ? Det är frågor som vi förmodligen aldrig kommer o få svar på. Frågor som de anhöriga förtjänar ett svar på. Svar som kanske kan lätta de sörjande hjärtan.
Jag var så pass ung så för mig hade inte själva katastrofen så pass stor påverkan då. Det är på senare åren som jag har förstott hur stort det var och hur många som omkom.
Det var en tragisk händelse med många som miste livet :(