SÅ BLEV EN BÅTFLYKTING TILL
Varje människoliv är fylld av sorg och glädje. Vår resa här på jorden är fylld av de båda. Utan en stor sorg kan vi inte uppskatta sann glädje. Och som alla andras liv har mitt varit fylld av de båda....
Jag har två föräldrar som alla barn har och som alla barn hoppade o önskade jag o få en lycklig rosa familj. Så blev det inte, det blir ju sällan det. Men till slut blev det ju lycka för mig ändå och titta mig nu.... Jag har ju klarat mig hyfsat bra ändå.
Min mamma och pappa träffades på en fest. De var båda sportintresserade, väldigt sport intresserade. De levde i stort sett för sporten och deras byrålådor var fulla av medaljer o diplomer. Min pappa studerade i universitet för att bli idrottslärare och min mamma jobbade i en affär och sålde barnkläder och barnvagnar. Hon hade velat o bli lärare , men hade inte råd o studera. Jag tror hon är bitter för det fortfarande. De hade inget annat gemensamt utöver sporten. Hur dessa två människor hade något o prata om är en gåta för de är väldigt olika. Min pappa har alltid levt för sig själv och varit en sann optimist medans min mamma ser allt på en o samma färg, SVART.
Min mamma kommer från en väldigt fattig och gammalmodig familj. En väldigt konstig familj dessutom. Min mormor var en konstig person med mycket fördomar. Hon trodde till exempel att stringtrosor orsakade cancer och att läkare ville bara stjäla människors organer. Ja, hon var en mycket speciell kvinna. Jag skulle kunna skriva en roman bara med konstiga historier med henne.
Min morfar var en utbildad man som pratade många språk. Han ville bli lärare, men fick gå tillbaka till byn för att ta hand om sin sjuke mamma och kom aldrig därifrån. Han kände sig väl som en fånge och spenderade därför det mesta av sitt liv på resande fot som gruvarbetare. Han var en hårthänt man ch några gånger hade jag fått stryk från honom. Min mamma måste ha kommit till de via postpaket för mina morföräldrar delade aldrig rum, de bodde inte ens på samma våning. Jag tror de hatade till o med varandra.
Mamma var väldigt fattig. Som barn hade hon inte ens vinterskor och de levde på bröd och sockervatten. I den tiden fick man studiebidrag i gymnasiet om man hade MVG i alla ämnen och min mamma var extremt duktig i skolan så med sitt studiebidrag kunde hon köpa sina första vinterskor som 16 åring och biobiljetter och godis som hon dela med sin halvbror. Hennes halvbror hade det inte lätt i livet och valde flaskan som sitt livskompanjon och dog 50 år gammal ensam ur fattig i sin lägenhet.
Min pappa kommer från en militärfamilj. Min farfar var militär hela sitt liv och hade träffat min farmor när hon var bara 13 år och jobbade på posten. I den tiden började man jobba tidigt. Även de var fattiga i grunden för deras föräldrar hade fölorat sina förmögenhet i krigen, men som militär känade farfar bra och de hade en kanska bra levnadsstandard.
Min mamma är fyra år äldre än min papappa. Hon var den erfare fast på den tiden var det inte mycket erfarenhet man hade för man skulle hålla sig för giftemålet. Min pappa hade haft en kort relation med en rysk tjej och farmor hade gömt hennes brev för hon ville inte ha en ryska i familjen. Jag vet faktiskt inte varför för hennes egen far var ju från Ryssland. När mina föräldrar träffades ville farmor att de skulle göra slut för hon ville inte ha en fattig tjej i sin familj. Min farmorär väldigt dominant och vill bestämma över allt o alla. Bara för att trotsa sin mor blev min pappa tillsammans med min mamma. Kanske inners inne älskade han henne i början. Min mamma hade ju dessutom jobb, känade egna pengar och de kunde därmed gifta sig och skaffa en lägenhet. Och det var ju mer än bättre för min pappa som då var bara 19 år gammal. 1979 gifte de sig efter mycket motstång från min farmor. Min mamma betalade för det mesta för det var hon som jobbade. Så man kan säga att min pappa var en hemmaman... Min gammelfarfar dog ett halvår efter deras bröllop och de fick ta hans lägenhet. I den tiden fungerade det så. Ingen ägde sina lägenheter. Staten ägde allt. Alla butiker, alla företag, allt. Det var rysk makt i Estland då och allt tillhörde den stora Sovjet unionen.
Min mamma ville ha barn för hon hade blivit 25 år och tyckte att hennes biologiska klocka tickade. Min pappa tyckte väl att han var för ung och hade kanske inte tänkt att det med giftemål var så kul. Han är en sån man som tycker att han är guds gåva till kvinnor. Han var en riktig casanova kan jag låva. Men eftersom han skulle gå ur skolan snart och det var dags för armen såg han ett barn som en räddning. Alla män fick gå igenom en militärtjänst som var lång och oftast i andra ryska länder. Det var ingen dans på rosor för det var hårt arbete där. De fick knappt mat, de blev misshandlade och många dog eller blev psykiskt sjuka. Men hade man barn fick man låv o stanna nära hemmet ock så länge barnet inte var född behövde man inte gå i tjänsten. Och så blev jag till utan romantik. mitt enda uppgift var att rädda min pappa från militarjänst. Kanska mycket ansvar för en rund liten bebis. Jag gjorde väl inte mitt jobb tillräckligt bra för någon månad efter min födsel fick han åka till Afganistan.
1981 den 2 september föddes lilla jag. Att föda barn på den tiden var ju inte som det är nu. Det första fick mannen inte vara med. Ingen fick vara med. Man fick vara med 10 andra kvinnor i samma rum. Man blev bortkörd till förlossningsrummet när det var dags o krysta. Ingen smärtstillande fick man och tordes man skrika av smärta fick man en smäll från barnmorskan och en uppläxning på ryska att man ska vara tyst. Efter man hade fått barnet fick man gå tillbaka till rummet ensam. Barnet låg i samma rum med alla andra bebisar och mammorna fick se de bara när det var dags o mata de vart fjärde timme. Man fick bara ge mat vart fjärde timme och inget annat. Inte konstigt att jag nu är hungrig nästan jämt. Jag försöker fortfarande o äta ikapp mig.
Nu kan ni ju undra vad alla dessa kvinnor gjorde i sitt rum utan barn. Ja, de städade och tvättade gålvet, dammade, serverade mat etc.. Och nu skojar jag inte. Du hade precis fött barn och fick då gå ner på gålvet och börja tvätta. Och tro mig jag har sett hur man tvättade gålven i den tide.. det är en hel vetenskap må jag låva.
Och papporna då ? Ja, de fick se sina barn igenom fönster. Nej, inte igenom rumsfönster.De fick stanna utomhus och då fick de titta upp till femte våningen och stå där med andra pappor medans deras fruar visade upp sina nyfödda rosa pluttar. Jag tvivlar ju starkt att de såg något över huvud taget. Hade man otyr hade man sått där o väntat några timmar innan man fick se barnet för det var ju vart fjärde timme mammorna fick barnen för att amma de så de kunde ju visa upp bebisar bara då. Kan tänka mig hur dessa stackars män frös på vintern medans de väntade. Vilken tyr för min pappa att jag är född i september.
Man fick stanna ganska länge på BB. Det kunde vara kanska många gånger man fick stå där och vänta. Man fick ju ingen information via telefon så kvinnorna skrev brev och kastade då ner det igenom fönstret till sina men. Det hände ju att brev landade lite var som helst för det var ju från femte våningen de kastades ner de och det hände att fel man fick fel brev. Jag säger bara.Tack o lov att man inte födde barn då.
Konstigheterna slutade ju inte när man kom hem med den nyfödde. När man väntade barn fick man en bok och man skulle skaffa allt enligt det annars fick man inte behålla barnet. Handikappade barn fick man inte behålla alls för de tillhörde inte samhället och så kallat normalt folk skulle inte behöva se de.
Barnmorskan gjorde till och med kontroll i hemmet för att se att man hade allt för bebisen. Man skulle ha ex antal blöjor, man hade tygblöjor då, ex antal klädesplagg , barnvag, etc...Man skulle ha munskydd(!!) och separata kläder (!!) när man tog hand om de nyfödde(mig alltså) . Man skulle amma barnet minst ett år, barnet skulle vara rumsren vid ett ås åldern gå och äta själv utan o kladda. Vid ett års åldern skulle de till dagis och mammorna till jobbet. Jag var olydig så jag varken gick eller åt utan o kladda så dagiset tog inte emot mig och min morfar som då hade gått i pension fick ta hand om mig. Jag kan bara tänka mig hur han hade haft det. Han hade själv haft två barn, men aldrig bytt ett enda blöja eller ens bott under samma tan med barnen. Han var gruvarbetare och alltid ute på jobbi långa perioder. Jag vet inte hur det gick, men på något sätt överlevde vi båda. Han lärde mig gå, äta med gaffel o kniv och att älska böcker........
hehe ja