VUXENLIVET...

Här kommer efterlängtade fortsättning. Det var svårt o skriva just den delen av mitt liv. Vi alla har något vi inte är stolta över och det här är min skam...

Den där efterlängtade vuxenlivet. Det var något man hade drömt om som barn. Jag ville alltid bli stor när jag var liten. Jag ville bli vuxen och ville bli fri. Flytta hemifrån och bli fri..fri och inte behöva känna min mammas ensamhet o hennes ångest, hennes bitterhet och hennes elakhet. Jag ville inte bli smittad och bli som hon, jag ville inte bli gammal o ensam..
 När jag blir stor får jag titta på TV hur mycket jag vill hade jag sagt till mamman en gång när hon ville titta på Glamour och jag på smurfarna. När jag blir stor ska jag sminka mig hade jag skrikit när mamma sa att jag inte fick ha läpstift. Jag var då 15 år gammal, oskuld och utan hål i öronen. Vad jag önskade o få hål i öronen. Det var tecken på vuxenhet  få bestämma över sitt eget liv, sin egen kropp.
 Jag flyttade hemifrån när jag var 17. Jag jobbade heltid och  gick i skolan och hade hittat en man som älskade mig. Jag hade misstagit något för kärlek som inte alls var det. Jag var för oskuldsfull och omedveten vad kärlek var...Men jag vill inte ha det ogjort för annars skulle jag aldrig fått min fina Carmen Ly... Vi lär väl av våra misstag och oj vad jag gjorde missdag.
 Det var vår 1999. Jag tror det var mars eller april, det var sommarvärme ute trots att det bara var vår och jag luktade pommfritt. En hemsk lukt som kom som en bonus när man jobbade i snabbmats restoarang. Hur mycket man än tvättade sitt hår luktade man alltid likadant. Jag bodde fortfarande hemma då och mamma o jag kom absolut inte överens. Pappan hade försvunnit några år innan och han gav oss aldrig några pengar. Vi var fattigare än kyrkoråttor med andra ord. 
  En dag medans jag jobbade kom det in två män i restoarangen och beställde mat. Vad jag inte visste då var att ena av de män kommer råna mig av 500 kronor och att den andra kommer o bli pappa till min äldsta dotter. 
 Från mars till september denna år hände det mycket. Bara på några få månaden blev jag kvinna, sambo och arbetslös. Mina föräldrar sa aldrig något till mig om min flytt hemifrån. Jag tror min pappa helt enkelt inte brydde sig och mamma var förmodligen lättad att hon då fick lite mera pengar över för min bror.
 Tiden jag spenderade med Carmen Lys pappa har jag inte så mycket berätta om. Jag var ung och helt omedveten om det riktiga livet. Att bli gravid med Carmen Ly var mycket oväntat. Jag som inte skulle få barn hade blivit med barn, men trots att alla andra inte ville ha henne tänkte jag inte ens för en sekund o göra abort. Graviditeten var en jobbig perjod. Hennes pappa ville inte ha henne och det var mycket komplikationer med graviditeten, men ändå var jag världens lyckligaste blivande mamma. Allt var spännande och roligt och dagen hon föddes blev en av de bästa dagarna i hela mitt liv trots att det mesta av tiden under förlossningen fick jag klara mig alldeles ensam.
 Efter  förlossningen fick jag en allvarlig infektion och fick ännu en gång höra att jag inte skulle få mera barn, men det gjorde mig inget. Jag hade bestämt mig att det inte blir några mera barn och hade tänkt o bli ensamstående mamma och flytta i från hennes pappa. Men kort efter jag hade blivit frisk blev Carmen Ly allvarligt sjuk, hon gick ner jätte mycket i vikt o vägrade o äta. Vi fick spendera 2 veckor i sjukhuset för läkarna trodde att hon hade fått lunginflammation. Efter två veckor fick vi åka hem och trodde att hon var frisk, men bara efter några timmar blev hon alldeles blå och kräktes non stop. Det är den enda gången min pappa har ställt upp och det var han som fick köra oss till  akuten för Carmen Lys pappa  brydde sig inte. Vi blev kvar i intensiven för  flera veckor. Vi fick aldrig veta vad som var fel med henne. En förklaring var att hon hade fått en liten blödning i hjärnan som kunde vara orsakad av den svåra  förlossningen, men en exakt diagnos fick vi aldrig. Jag var ung och vågade inte stå på mig. Bara efter ett halvår fick vi höra att Carmen Ly skulle aldrig gå för det var fel på hennes ben. Mycket lite visste de för hon gick o sprang runt redan som ett åring. Det konstiga är att jag var aldrig orolig. Jag tror att innerst inne visste jag att det skulle bli bra ändå. Jag hade ju ändå ingen o komma med min oro och ingen o gråta ut så det var bara o trösta sig själv o gå vidare.
 Det kom lätt för mig o vara mamma. Jag var säker i min mammaråll och tvivlade aldrig på saker jag gjorde. Carmen Ly och jag var tillsammans varje minut och det var den bästa tiden i mitt liv.
 Livet i hemmet var dock inte så roligt. Hennes pappa var väldigt bestämt och jag fick inte ha några vänner alls, han jobbade inte och följde mig överalt. Jag fick inte prata med någon i telefon och jag fick klä mig och bete mig som han ville. När han till slut blev även våldsam visste jag att det var dags o flytta, men det var inte lätt. Jag hade inga pengar, ingen lägenhet och ingen som kunde hjälpa mig. Men jag var rädd att han skulle göra mig riktigt illa så  en dag kom jag inte hem från jobbet med  Carmen Ly. Jag gick  över till min mamma som i in tyr hade varit tvungen o flytta in hos sina föräldrarna. Så vi blev 8 personer på 75 kvadrat. Det var minst sagt trångt. Jag hade inga pengar, jag jobbade men det gav inte mer än matpengar. I Estland fanns det inget hjälp o få och pappan behövde inte betala underhåll. Vi hade inte ens kläder med oss så det var tufft. Min mormor ville inte att Carmen Ly skulle bo där. Hon ville att hon skulle bo hos sin pappa för han var mycket bättre människa än mig. I hennes värld bodde man ihop med sin barns pappa oavsett hur relationen var. Så jag gjorde den största misstaget jag har gjort i hela mitt liv och ångrar det varje dag. Jag lät Carmen Ly bo med sin pappa. Jag visste att han inte skulle göra henne illa. Hon hade en säng och kläder där. Jag hade inget och fick inte ta mig något därifrån, inte ens mina egna kläder fick jag hämta. Det var hemskt o lämna henne där. Jag fick träffa henne då och då, inte så ofta dock. Det var bara när han tyckte det var Ok. När jag gick över o ringde på dörren öppnade han aldrig. Ofta följde han mig till jobbet o tillbaka.  Han var alltid några meter bakom mig och iakttog allt jag gjorde. Jag kände mig hopplös, det var det värsta som kunde hända mig och det fanns ingen hjälp o få.
 Jag var 21, utan min dotter och bodde hos min mormor på gålvet framför kronspisen. Jag hade inget liv, inget framtid och inga pengar. Mina ägodelar var ett par jeans o en tröja, resten var kidnappad av min dotters pappa....
Livet kunde knappast bli värre och sen kom den kallaste vinter någonsin...
Janne

Som jag har sett fram emot att få läsa fortsättningen på din fantastiska berättelse. Den berör.

Det är svårt att riktigt sätta sig in i hur det är att vara SÅ fattig utan nåt socialt skyddsnät men du förklarar det bra. Tufft att leva det livet utan sin älskade dotter!

ToniLoves

Jag ger dig beröm för att du är så modig och vågar vara så naken i din blogg om ditt förfluttna

MyzaaN - Princess Pink

Jag hade super kul!



Starkt att du vågar vara så öppen med allt...<3

Em

Jag förstår att du kanske utifrån den kulturen du växte upp i att du känner skam där, men utifrån svenska förhållanden har du inget att skämmas för alls. Som jag ser det så hamnade du i en situation som inte alls är konstigt när man är ung och sen agerade du utifrån att det skulle vara till det bästa för din dotter. Det visar på att du är en underbar människa, tycker jag. Va stolt!! Det har du all rätt att vara!

Ebba

Texten handlar om dig va? Din historia låter ganska jobbig :S

Och vad menar du föresten med det där när en kille rånar dig och den andra blev pappa till ditt barn?

Frida Stigevik

sv: TAck så jätte mkt :) kmr nya modell bilder snart!

yasmine modell fru och mamma

tack.tufft att berätta tycker du är stark massa kramar.

Suzette

sv; ja så himla gullig är han! :)

Nadja

Ja. allt bra? =)

Ine Henriksen

Sv: Tack så mycket, vad roligt att du tyckte om det :)

Ha nu en riktigt fin kväll!

Kramar

Anki

Du skriver otroligt bra och varför försöker du inte att skriva en bok på riktigt



Kraaaaaam

Diana

Usch, vad du har behövt gå igenom. Hoppas att det kommer en fortsättning på din historia.

Thakock

Usch stackare! Det är väl tur du har det bättre nu då. =)



Du skriver verkligen bra, man lever sig in i det.

Jessica

Vilken bra mamma Carmen Ly har! Din historia låter väldigt hemsk, starkt att du vågar berätta!



Kram!

Josefine- mamma till Olivia

Längtat efter fortsättningen, modig du är som berättar.



Hemsk tid, så jobbigt att vara ifrån din dotter med :(

Gun

Jag älskar din berättelse, och tycker den är så intressant att man skulle kunna göra film av den, eller en bok. Jag lever mig in i berättelsen och vill inte att den ska ta slut.

Du har absolut ingenting att skämmas över, utan det märks att du gjorde det som du tyckte var bäst för din dotter i den situation du befann dig i då.

till Janne

sv. tack. Men jag måste erkänna att det var inte först senare som jag förstog hur fattit vi hade det. Nu när jag bor i Sverige tycker jag att vi alla är stenrika här

Ellis

Jag känner som dem ovan, spm Gun, din berättalse borde göras som film eller bok!



Jag vet inte vad jag skall säga förutom att jag är riktigt glad att ditt liv vände om man utgår från idag!

Tre fina flickor och en underbar make!

Kram på dig!