KÖPA SIG FRI FRÅN BRÖSTCANCER

Jag kommer inte i håg hur gammal jag var, men jag var nog inte ens fylld 10. Min mamma och jag gick hem  en kväll. Medans vi släpade upp matkassarna våning efter våning, för det fanns ingen hiss, så berättade hon att hon hade varit hos doktor och att de sa att läkarna ska ta bort hennes bröst. Jag kommer inte i håg  hur hon la upp det hela, jag minns bara att hon sa att de ska skära bort brösten på henne. Jag  fattade inget  och frågade varför då. Hon svarade att det är en sjukdom. Jag blev då mycket ledsen minns jag och började gråta. När vi hade kommit in i lägenheten sprang jag till vardagsrummet vilket var också mitt och min brors sovrum.  Sedan gick jag till köket med min sparbössa i handen. Jag hade en sådan gullig liten vit sparbössa formad som en hund med rosetten på, jag älskade den. Jag hade samlad där småpengar ett bra tag och hade nog en 30-40 kronor i den vilket var en mindre förmögenhet för mig . Minns att mamma kokade soppa  och jag tömde sparbössan på bordet och sa att hon ska ge pengarna till läkaren så de behöhöver  inte ta hennes bröst. Jag storgrät och sa att jag vill inte ha en mamma utan bröst. Jag ror inte att jag fattade ens varför man har bröst eller vad det skulle innebära o ta bort de eller varför man ens tog bort de, men att skära bort några kroppsdelar från någon man älskade verkade bara så vidrigt, så fel. Jag kommer inte i håg vad min mamma sa, men jag fick behålla mina småpengar  kommer jag i håg.
Min mamma hade ju ingen bröstcancer som tur det och jag vet inte exakt varför hon sa så till mig. Jag antar att hon hade hittat en knöl i bröstet och var orolig. Hon  hade någ varit i mammografi för säkerhets skull och väntade på svar, men hon hade ingen o berätta om sin oro  eftersom min pappa  aldrig fanns  där och hon hade inga vänner.  Men ändå tycker jag nu som vuxen och mamma att det var fel av henne o berätta det så till mig. Jag var ju bara ett barn som trodde att man kunde köpa sig fri från bröstcancer. Hur naivt var inte det ? Hennes erkännande gjorde mig bara förvirrad och extremt orolig. Jag var inte färdig för en sådan sak och jag i min tur hade ju ingen o berätta om min oro.
Förvirrade Morsan

sv; ja, folk brukar säga att vi är lika=) själva tycker vi inte att vi är så lika ;D haha



jaa, det borde ju inte vara så svårt kan man tycka... men huset är rätt litet,det är oftast det det faller på...