EN BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE..FORTSÄTTNING

Eftersom några av er ville läsa så kommer det en liten fortsättning här.....

 När jag sitter här i denna stund och skriver detta är huset alldeles tyst Jag är ensam och det är lugnt, lugnt innan stormen. Mannen o barnen sover på soffan och jag är ensam. Snart vaknar de och då är det liv i hela huset igen. Det är annorlunda nu, nu har jag en familj, man o barn, nu är jag lycklig. Jag har allt....
  Då var det en helt annan historia...

  När jag satt där i mitt mammas kök åtta år sedan i den kalla februari kvällen var jag liten, jag var liten i själen och jag var liten i kroppen. Jag var svag. Jag hade inte lärt mig o bli stark ännu. Jag vågade inget. Jag visste inget.  
 Jag var lillgammal. Jag hade hoppat över allt det där vad andra ungdomar gjorde. När de festade blev jag mamma och när de satt i skolbänken stog jag bakom disken och sålde kläder. Jag hade hoppat över allt det där. Ibland kändes det som jag var vuxen redan vid 10 års åldern. Jag blev heltidsarbetande vid 17 och sambo samma år. Jag trodde att så ska det vara, man blir ihop med sin första kille och då lever man tills man dör. Men så blev det inte, jag ville inte ha det som min mamma hade haft det och som hennes mamma hade haft det. Jag ville ha något mera, men vad det mera var för något visste jag inte ännu. Jag var fortfarande som ett oskyldigt barn på många sätt o vis. Jag hade aldrig provrökt, aldrig varit full, aldrig gjort något galet. Jag hade bara varit jag. Men räckte det ? Räckte det bara vara trogen till sig själv ? Skulle lyckan hitta en även när man inte söker den ?....     
 Jag tänker ofta tillbaka till den där kvällen jag satt där på kökspallen. Jag tänker hur ensam och ledsen jag kände mig, men samtidigt förväntansfull som en liten skolflicka. Jag hoppades ju att han skulle ringa, att det skulle bli han o jag.., men det verkade inte så realistisk. Det var inte realistisk. Sånt händer inte vanliga människor som jag. Man träffar inte sin drömprins på en halvtaskig danställe. Man kan inte bi ihop med någon från andra sidan av världen...Sverige ligger nära Estland , men för någon som aldrig hade varit någonstans låg det långt borta, nästan lika långt som Afrika. Sverige lät något exotiskt. I Sverige tiggde inte människor på gatorna och i Sverige svälte inte människor.  Tanken att någon gång sätta mina fötter på denna land verkade otänkbart.
 Jag satt där vid köksbordet och skrapade snö från fönsterbrädan. Det var kallt ute och de dåliga fönstrena släppte in både kyla o snö. Jag minns att jag drack te, det var den tiden jag inte var kaffeberoende, den oskyldiga tiden... Jag minns också hur jag hoppade upp från den rackliga  kökspallen när telefonen ringde. Han gjorde något ovanligt, han hade ringt som han låvade..Folk gjorde inte som de låvade. Att låva var lätt, en att hålla sina löften var något så svårt o otänkbart så folk sket i det.
 Vi pratade i telefon den kvällen tills det var läggdags.
 Nästa dag på väg till jobbet var jag överlycklig. Jag var inte kär, det var jag inte, men jag var lycklig..vad som gjorde mig så lycklig kunde jag inte sätta min finger på, men det spelade ingen råll. Att känna sig glad var tillräckligt.
 När jag låste upp dörren på min lilla butik kom jag plötsligt på att jag hade glömt min mobilladdare hemma. Jag hade en extremt gammal nokia telefon på den tiden. En sådan som man kan bara se i museer nyförtiden. Eftersom han hade låvat o ringa var jag tvungen o skaffa en ny laddare för min telefon blev tom så snart man hade sagt hej. Snabbt sprang jag in i pantbanken och köpte en laddare för 50 kr. På pantbanken kunde man köpa allt. Folk hade ofta dåligt med pengar och lämnade in sina saker som de aldrig hade råd o köpa ut. Ett fyndställe för de som hade pengar och en ångestladdad plats för de som saknade de.
 Vid tio tiden ringde han och låvade o höra av sig när han var hemma i Sverige igen, men redan samma kväll ringde han från båten och vi pratade närmare en halvtimme. Att prata i telefon en halvtimme var inget för oss. Kommande veckorna ringde han varje kväll till mig vid sju tiden och vi pratade minst 2-3 timmar varje gång. Jag fick ha min mobil i laddaren hela tiden för annars hade det aldrig gått. Många undrar om vad i hellsike vi pratade om så länge varje dag.. ja vi pratade om allt och då menar jag ALLT. Det var aldrig tyst i telefonen. Redan från första början kunde vi prata med varandra som vi hade varit gamla vänner. Vi skämdes inte för något. Vi pratade om alvarliga saker och vi skämtade mycket. Ännu  i dag pratar vi mycket i telefon med varandra. Vi ringer minst 5 gånger varje dag och pratar om allt möjligt. Ibland ringer vi bara för att höra varandras röster och detta 8 år senare.... Nu är vi kära, vi älskar varandra, då visste vi inte ännu vart allt det där skulle ta oss till.
 Vi hade mycket hinder mellan oss. En stor åldersskillnad, vilket han tyckte var jobbigt och jag brydde mig inte ett dugg om, en jävla massa vatten och Carmen Lys pappa....
 Skulle det bli han o jag ? Tiden får väl visa tänkte jag först. Men vem orkar vänta ? En kvinna använder väl sin kvinnliga list i stället....
 
andreakarolina

Du skriver så vackert och starkt! Jag älskar din livsberättelse, den bara skriker om hopp och lycka. Tack för att du ger mig ett leende på läpparna varje gång jag tittar in hos dig!

Kramar

Thakock

Helt otroligt och spännande att läsa!



Hur ser din mamma idag på hur du valt att leva ditt liv? Är hon stolt och glad för att du lyckats komma så långt? =)

Gun

Spännande och romantiskt. Härligt att ni träffade varandra.:)