NÄR VI BODDE MED DANSMÖSS...

   Jag är rädd för djur..har alltid varit det. Det är inte så att jag inte har vistats bland djur för det har jag. När jag var barn  åkte vi i 15 års tid till min gammelmormor som bodde på landet. Varje år åkte vi dit första april för då fyllde hon år. För sig visste ingen säkert om det var just då hon föddes en gång i tiden, men det är en annan historia...
  Även på somrarna åkte vi dit för att stanna för minst två veckor och hjälpa med hö för deras djur. Jag minns inte hur många gånger jag skrapade sönder mina ben medans jag fick trampa ner den stora hö berget på hästkärran..
 Trots att de hade hästar har jag aldrig ens suttit på en häst. Trots att de hade kycklingar, grisar, kor och massa andra djur var det inte mycket kontakt jag hade med de. Jag var livrädd för alla dessa hemskt stora djur. Jag trodde att de var så otäcka..och stora..och de gjorde ju inte som man sa. Jag provade o mjölka ko en gång och det räckte..
 När jag var si så där 7-8 ville jag hemskt gärna ha ett husdjur. Min mamma sa nej direkt och det slutade med att jag släpade hem tre sniglar..de rymde efter två dagar och hamnade gud vet var i vår tvårummare på tredje våningen.
 Jag önskade mig en hund mest i hela världen när jag var 4 år. I stället fick jag en lillebror. För sig kröp han också runt på golvet o slickade på mina skor , men jag tyckte inte riktigt att det var samma sak..
 Nu är jag ju vuxen och bestämmer själv om jag ska bli hundägare eller inte, men jag vågar inte riktigt. Det skulle nog sluta med att jag sitter i ena hörnet o stirrar på hunden och denna sitter i andra hörnet och stirrar på mig. Till slut skulle vi nog båda vara tvungna o kissa i vårt lilla hörn för ingen skulle våga o röra på sig.
 Men vi har faktiskt haft husdjur. Carmen Ly hade ju en hamster i några år, men innan det bodde vi med massa dansmöss faktiskt. Vår lossas son hade dansmöss. Mannen o han hade köpt bur och två små dansmöss pojkar. Så när jag flyttade in bodde de ju redan där. Jag höll mig långt borta från de, men de satt ju i sin bur så det var väl inte så farligt tänkte jag.
 En vacker dag fanns det dock mer än två små vita möss i buren. Det var nämligen så att dessa dansmöss pojkar var inte alls pojkar, men en man på en kvinna i stället. Det blev många fler dansmöss på löpande band för de hade vist inte heller någon TV. Men det var inte det som var problemet. Grejen var att dessa dansmöss lyckades o rymma från buren. Trots att det var en speciell bur just för dessa möss lyckades de trycka sin kropp mellan galler och rymma då och då. Vi kunde till exempel sitta på soffan när det plötsligt kröp en på soffkanten, det kunde springa en liten mus i sängen eller på köksbordet. Det var ju så många till slut så man visste inte om det var någon som hade rymt eller ej.
 Jag minns när min mamma var här första gången. Hon skulle gå o duscha efter den långa båtresan. hon klev in i duschkabinen och började duscha när det plötsligt  sprang runt en liten mus mellan hennes ben..Vet inte vem som blev räddast..musen eller min mamma ?
 Efter ett tag tröttnade vi o jaga möss varje kväll och gav bort de till en granne..Dock hittade vi långt efter små döda möss i byrålådor o skafferier. De hade rymt o gömt sig o dött lite här o där... Inget trevligt syn och man trodde man skulle dö av skräck varje gång man öppnade en byrålåda....
 Jag låvade mig själv aldrig mer dansmöss, men en hund eller två är inte så otänkbart längre. Om jag nu ändå skulle veta att den lilla söta valpen man skaffar inte skulle förvandlas till en stor isbjörns liknande månster som kan bita av mig huvudet så skulle jag nog slå till o köpa en hundvalp i julklap..
 

ps
du har ju mig.Räcker inte det
mannen
Livet just nu