OFRIVILLIG BARNLÖSHET
Barnen är det viktigare som finns tycker jag och jag kan inte tänka mig livet utan de. Jag är lyckligt lottad som har fått 4 egna barn, men att få barn har alltid inte varit en självklarhet för mig.
Redan som 15 åring fick jag höra att i stor sannolighet kommer jag aldrig bli mamma. Jag har fått diagnosen endometrios och de flesta med denna sjukdom får aldrig barn. Många lyckas dock efter många års försök eller efter att de har tagit hjälp av IVF.
Jag var helt inställd att jag skulle aldrig bli mamma och efter att ha varit sambo i över ett och ett halvt år utan o bli gravid var jag mer än säker att inga små mirakel blir det inte . Men sen plötsligt hände ett mirakel och jag fick Carmen Ly. Det var mycket omtumlande o plussa och jag var alldeles skakig när jag höll den positiva graviditetstestet i min hand.
Efter hon föddes blev jag inte gravid i 4 år och när jag då lyckades o bli med barn.. då miste vi våra tvillingar och det tog ytterliggare 2 år och hjälp av fertilitetskliniken innan jag och min nyvarande man lyckades o bli med barn igen.
Vi kom aldrig så långt att vi han o göra en IVF, men vi gjorde utredningar. Ni vet mannen fick gå i toaletten och göra sitt. Vilket han tyckte var pinsamt och jag fick bli petad överalt. De hittade massa jätte cystor som jag var tvungen och få bort med hjälp av synarela. Det var en helvetes medicin. Man sätter kroppen i princip i en tidig klimakterie så man har ingen mens, man svettas, blir ledsen o arg samtidigt..det var hemskt. Vi skulle börja vår IVF försök efter att jag hade tagit medicin i 5 månader, men kliniken stängde sen för semester så vi skulle börja med sprytor o hela kronglet i augusti igen. Men bara några veckor innan det plussade vi, helt oväntat och på egen hand..utan provrör och sprytor. Så 6 år efter Carmen Ly föddes fick vi vår fina Jessica och efter det har vi ju lyckats o bli föräldrar två gånger till.
Varje gång jag har blivit med barn har det känts helt overkligt. Det har känts som man har fått en enorm gåva och trots att dessa gåvor är i bland tålamodskrävande och kan driva en till vansinne så är jag enormt tacksam att jag har fått de.
Men jag mins hur svårt det var att inte bli med barn när man önskade detmest i hela världen. Det var det enda man tänkte hela tiden, 24 timmar av dygnet och det varje dag. Jag mins hur besviken man blev varje månad man hade misslyckats. Man kände sig helt värdelös. Varför kan alla andra och inte jag ? Det var svårt o se alla dessa gravida kvinnor runt omkring och ibland satt man i Mc Donalds och kom på sig själv att man stirrade på någons bebis. Det låter ju som man var helt besatt...galen..Men jag tror att man blir lite crazy när man vill något så gärna, man blir lite besatt...
Det är egentligen märkligt att mannen som har både varit gift och sambo tidigare och var redan 38 när vi träffades hade aldrig lyckats o bli pappa innan han träffade mig och sen jag med min endometrios.. att vi tillsammans har fått tre gemensamma barn. Vi måste vara extremt lyckligt lottade...