MÄNNEN SOM KOM MED MELONERNA

När jag skrev om vattenmeloner härom dagen började jag tänka på min egen kärlek för denna frukt.  
Så länge jag kan minnas har jag alltid ätit vattenmelon. När jag var barn så var det väldigt svårt o få tag på utländska frukter. Jag minns att mamma kom hem med bananer och mandariner strax innan jul, men man fick inte äta de på en gång. Man skulle vänta tills julafton. Så där gick jag o min bror och tittade på de i kylskåpet i jämna mellanrum. De dyrbara frukterna skulle hållas där för att de skulle hålla sig fina till julafton. En gång stal jag o min bror var sin mandarin för vi kunde inte hålla oss. De såg ju så goda ut och bara låg där i kylskåpet o läskade oss. Självklart fick mamma reda på det och ja, vi fick var sin straff....
 Men för någon konstig anledning fanns det alltid melonerna o köpa. Dock bara när det var säson på hösten, men de fanns o köpa. Hur många som helst. I början av nittio talet när vi hade blivit vår egen liten land kom det en rysk lastbil till byn med män med lite mörkare hu och lockigt hår. Bilen var full av vattenmeloner. De var två-tre stycken som stog på det öppna  flaket och sålde melonerna. Folk handlade så klart.
 Jag minns att jag en gång skulle till butiken o köpa mjölk. På parkeringen stog vattenmelons bilen igen , men jag hade inga pengar o handla för. Runt bilen sprang småpojkar som hade fått en melon gratis och de delade på den. Vattenmelon männen som vi kallade de gav ofta de minsta melonerna gratis till småpojkar o tjejer eller vackra flickor.   När jag stog där och stirrade på de goda saftiga frukten frågade en av männen mig någåt på ryska. Jag som då inte förstog så mycket av denna språk sa på estniska att jag hade inga pengar. Då ville han ge mig den lilla vattenmelonen han höll i handen. Jag tog inte emot den. Jag vände om mig och sprang hem med min mjölkflaska i påsen. Jag hade fått lära mig att man inte skulle få ta emot saker från andra. Jag fick inte fika hos klasskompisar eller ta emot en godis eller tugggumi från bekanta. Det var ganska så strikta regler i våran hushåll.
 Men det fanns de som tog emot de gratis melonerna. Vattenmelon männen var populära i byn. Inte minst bland kvinnor. Männen stannade i byn några dagar och hade alltid vackra tjejernas sällskap. Och det var inte ovanligt att efter flera månader dök det upp en o annan mörkhyad bebis i byn som inte hade någon far. 
 De vattenmelonmännen kom varje höst i flera års tid tills de försvann helt i mitten av 90 talet. Det var väl inte lönsamt längre. Allt privatiserades och allt skulle vara lönsamt. Det bygdes fler o fler butiker och nya produkter svämmade över butikshyllorna  och varken mörkhyade män, vattenmeloner eller bananer var något ovanliga längre. Deras exotiska kradfter försvann och snart hade alla så mycket bananer hemma så de han till o med mögla innan någon åt upp de.
Och de flesta av de mörkhyade bebisar fick aldrig reda på vem deras pappor var..