LÅNGSINT

   På vägen hem från Skåne i går stannade vi hos en vän. Blev bjudna på en god hemmalagad pizza och barnen kunde leka lite. Känndes skönt o sträcka på sig lite efter 10 timmars sittande i bilen.
Efter maten pratade vi lite om allt möjligt. Tiden när vi först träffades och hur vi blev vänner. Nu har vi känt varandra i snart 8 år. 
Min vän säger mitt i en konsversation:`` Dig vill man ju inte bli osams med för du är så jävla långsint``
Långsint ? 
Hon är inte den enda som säger att jag är långsint. Det säger MANNEN med.
Hur då långsint ? Vad betyder det egentligen ? Och är det så dåligt o vara långsint då ?
Om man menar att jag inte vill umgås med människor som har sårat mig om o om igen, som har gjort mig illa på ett eller annat sätt, som har utnyttjat mig, stulit från mig ..
Ja då är jag väl långsint för jag vill inte umgås med såna männniskor.
Den där kristna snacket att vänd andra kinden o låt dig bli slagen igen går inte hem hos mig. Har man gjort mig illa så varför ska jag umgås med såna människor ? Bara för att folk inte ska tro att jag är långsint ?
 Men nu betyder det ju inte att jag går runt här hemma och svär o eltar över samma saker eller att jag stoppar nålar i en wooodoo docka. Nej jag låter det bara vara. Jag har lärt mig o ruska av o låta bli. Klart jag blir ledsen, klart det svider, men efter ett tag så är det som dessa människor inte finns längre.
Hellre en riktig vän än 1000 halvtaskiga. Likaså gäller det släkten. Bara för att vi är släkt behöver jag inte stå ut med vad som helst. 
Jag tror att det är många som biter ihop för att det ska vara lugn o ro i släkten. De firar jul o födelsedagar ihop, går på semester ihop bara för att det ska se bra ut, det ska vara frid i släkten. Varför då ? Vill man inte fira högtider och sin ledighet med de man älskar mest? De man trivs med ? De man kan lita på ?
 I åratal försökte jag vara det snälla. Klart man ska förlåta sin far oavsett vad han gör för han är ju din far. Klart man ska..
Menärligt... ska man ? Det frågade jag mig själv en dag och började tänka över allt jag har sått ut med och frågade mig varför- Nu har vi inte pratats i snart 9 år och ärligt sagt känns det bra. Det är ingen som försöker o lyra mig för pengar o saker. Ingen som försöker mig o må dåligt över mig själv. Det känns skönt NU.
Men det var jobbigt i början. Klart det var. En far är en far oavsett vad.
Känns det inte ensamt ibland frågar MANNEN mig. Du har ju inte massa tjejkompisar o gå o fika med. 
Och ? svarar jag. Jag lägger min tid för de jag älskar o gillar och det är mer än nog. Hinner knapt med mig själv i bland så vad ska jag med massa lattevänner till ?
 Alla är olika. Vissa känner sig bra med massa människor runt omkring sig och kan ha vänner de bara skickar en julkort till varje år och tycker ändå att det är bästaste vänner. Jag vill ha vänner som jag kan lita på. Som stöttar mig i både svåra och glada tider. Som jag  hjälper när de behöver det och som gör det samma för mig. Vänner jag har roligt med och trivs med utan att hela tiden behöva vara på min vakt över vad jag gör eller säger för jag klarar inte av att inte vara jag.
Jag är alltid det jag är. Bara jag. Ibland säger jag kanske saker som nån annan inte skulle göra framför andra människor, men varför inte ? Ska jag inte våga säga något för att det finns risk att de skulle sen använda det mot mig eller gå  prata bakom ryggen på mig ?
Om allt det där betyder att jag är långsint . Ja så är jag det och jag är faktiskt stålt äver det.
 
Men om jag är helt ärlig så frestar det ibland o köpa en woodoo docka också..