MERA MOD TILL NÄSTA ÅR

Livet just nu / Permalink / 1
   Ni vet i sista dagen av året ger man massa nyårslöften. Ja, jag brukar inte ge så många nyårslöften för vanligtvis håller man ju ändå inte de. Ni vet. Man ska börja träna o äta nyttigare, bli bättre människa o så vidare. Hur många dagar håller man såna här löften ? Och förresten hur blir man en bättre människa över huvud taget?
 Om man ska bli bättre så betyder det ju att man var sämre från början och vem vill tänka att man har varit en dålig/sämre människa ? 
 Men för en gångs skull gav jag mig själv faktiskt en nyårslöfte förra årets sista dag. En löfte jag inte har berättat till någon tidigare. Inte ens till MANNEN min. Nej, jag ska inte börja äta nyttigare och inte heller gå ner 30 kilo. Orka liksom. Inget fel med det. Ni som är superduktiga och vill banta lycka till, men jag orkar inte. Punkt slut. Detta löfte får vi ta på nyårsafton år 2050. Jag kommer o bli det snyggaste tanten i ålderdomshemmet.
 Jag visste att förmodligen skulle jag inte kunna hålla denna löfte som jag gav, men jag gav den ändå. Men jag berättade inte till någon i fall jag inte kunde hålla den. Och ja, jag har inte varit så duktig på o hålla den, men jag försöker. Varje dag försöker jag.
Jag gav mig själv nämligen ett löfte o vara modig. Hela mitt liv har jag dels fått höra och dels sagt det till mig själv att jag inte duger, att jag inte klarar av saker, att jag inte kan. 
Jag har varit rädd o bli skrattad o hånad åt. Jag har varit rädd o bli dumförklarad och att folk ska vara almänt elaka mot mig. 
Klart att det kommer o hända, men nu ska jag i alla fal försöka tänkte jag.
Och om någon skrattar o hånar mig så kan jag i alla fall säga att ni skrattar, men jag gör det i alla fall. Jag vågar i alla fall. Och det ska väl räknas för något ? Eller?
 Jag ska säga i från. Jag ska stå för det jag är och det jag tycker och ingen ska fan försöka trycka mig ner. Jag ska våga säga i från när jag tycker att något är fel utan o vara rädd att människorna ska vända ryggen för mig.
 Jag har försökt o göra det innan och fått mina fingrar o tunga brända. Jag försökte o skydda mitt barn när hon blev mobbad och fick ta skit för de och jag blev rädd o började tveka på mig själv. Hur kunde jag göra det ? För vist är det så att så länge en förälder gör allt den tror ska hjälpa o skydda ens barn så kan det ju inte vara fel ? Eller hur ?
 Nu är året nästan slut och jag sitter här o funderar hur det har gått med mitt nyårslöfte.
Har jag blivit modigare då ?
Det är en kamp varje dag ska ni veta. För jag vill inte bli en sådan FUCK OFF människa som blir spydig o kaxig. Nästan till gränsen av elak. Att vara modig o våga säga i från är inte samma sak som att vara elak. Jag vill fortfarande vara den snälla jag som jag alltid har varit. Jag är blyg av mig, folkrädd och det är en egenskap jag kanske borde bli stålt över i stället av att skämmas över mig själv. Man måste väl inte hela tiden förändra sig ? Bli bättre på allt? Vad hände med det att axeptera varandra för det vi är ?
Men att stå för det man är krävs mod. Och våga göra nya saker krävs mod. Att våga prova saker man alltid har velat o göra krävs mod.
Folk säger att jag har varit modig som flyttat till ett annat land. Jag har aldrig känt mig modig för det.
Först nu börjar jag bli lite lite modig. Pytte pytte lite..
I år har jag klarat av o ringa själv till myndigheter. Löjligt som det låter så krävdes det enormt mod från min sida. Men jag klarade av det och vet ni vad? De som svarade på andra sidan av telefonlingen bet inte av mig mitt huvud. Konstigt eller hur ? De var inte dumma. De tyckte inte att jag var löjlig. De var hjälpsamma och snälla. Så vad har jag varit rädd för i alla dessa år ? Någon hemsk monste som jag har byggt upp i mina tankar existerar inte.
 Jag har börjat plugga på Komvux. I många år har jag varit rädd för det. Tänk om jag inte klarar av det ? Tänk om lärarna kommer o skratta åt mig ? Tänk om andra eleverna kommer o skratta åt mig ? tänk om jag säger ett fel svar och alla tycker att jag är dum i huvudet ?
Det har nu gått över 3 månader sedan jag började och det har gått jätte bra. Så vad har jag varit rädd för egentligen ?
 En kompis till mig frågade efter vår Halloweenkalas om jag verkligen inte brydde mig hur vissa andra vuxna betedde sig och vad de tänker o säger till andra och jag kunde för första gången i mitt liv säga att det gjorde jag verkligen inte. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg längre. Om mina barn har det bra så vad spelar det för roll vad andra människor tycker hur vi har det i vår familj eller hur vi är som föräldrar. Vad spelar det för roll om hur andra människor tycker att vi har det hemma? Hur fint eller fylt vi har det. Hur billiga eller dyra kläder våra barn har. Vad spelar det för roll ?
Det krävs enorm mod att inte gå med strömmen. Att inte göra som alla andra, köpa samma som alla andra. Det finns faktiskt andra klädmärken än Polarn o Pyret. Jag vet att det är svårt o tro för vissa, men barn som bär HM kommer också o växa upp o bli vuxna . Jag låvar det kommer de o göra. Även barn som bär enbart begagnat överlever o blir vuxna ändå.
Det är skrämmande när man läser att vissa föräldrar på fullaste allvar tycker att om man inte köper dyra märkeskläder till sina barn så ger man inte det bästa till sina barn. Och som förälder ska man ge det bästa tycker de annars är man inte bra förälder.
Men sitter det bästa i kläderna ? 
Vill man köpa dyra märkeskder så gör det, men inte för att någon annan tycker att annars dyger du inte som förälder.
Jag läste i en forum att bara såna där arbetarklass föräldrar köper kläder på Hm o Lindex. Vad som är fel på kläder från Hm o Lindex ? Men framföralt vad som är fel o ha föräldrar från arbetarklass ? 
Kan man inte vara bra förälder o ge sitt bästa bara för att man kommer från arbetarklass o köper kläder på HM ? Blir alla dessa barn drågmissbryjkare o kriminella på grund av det ? Det är inte konstigt att han hade en sådan barndom . Hans föräldrar kom ju från arbetarklass sa en radiopratare efter Ken rings medverkan i Så mycket bättre och den andra hyllar då att men titta vad känd han blev trots att han kom från arbetarklass. 
Är arbetarklass någon form av andra sorteringens människor som jag inte har hört talas om tidigare ? Jag vet att jag är invandrare, men jag trodde att vi alla var lika bra människor o föräldar oavsett vad vi hade för yrken o ytbildningar. Vad är det för skamligt o ha en mamma eller en pappa som jobbar i fabrik ? Ska barnen skämmas över sina föräldrars yrkesval ? Ska de yrsäkta bort sina egna dåliga val i livet för att deras föräldrar inte var toppolitker, läkare, arkitekter ?
Vi sätter så höga krav på oss själva och vår omgivning så hela vårt liv går åt o förska o hålla i kapp med alla måsten o krav så att för guds skull ingen skulle tycka att vi är för lata, för dåliga föräldra, för feta, för fattiga, för dumma...Alla ska vara akademiker, högavlönade, köpa dyra märkeskläder, åka till Thailand, köpa ekologiskt, träna regelpundet, utveckla sig själv ......
Det krävs enormt mod o stå emot. Och även om en del av det har alltid varit självklart för mig så har vissa andra delar varit svårt o säga i frå. Men jag försöker. En dag i taget.
Så för nästa år ger jag mig samma nyårslöfte igen och låvar o vara ännu mera modig. Och vem vet. Jag kanske blir till o med så modig så att jag till slut vågar o ta den där efterlängtade körkortet. Jag har försökt i så många år, men aldrig fått ihop tillräckligt mod för att gå o göra en test. För tänk om jag inte blir godkänd ? Men tänk om jag blir det då ? Tänk om jag får ett körkort och klarade av det. Tänk vad stålt jag skulle bli över mig själv då. Tänk om..
 
Att jag skrivet det här i stället av att torka dam från blommorna i fönsterbrädan innan min mamma ska komma på besök i dag är också en del av mitt försök o vara modig. Att vara det man är och inte det någon alltid har önskat att deras barn ska vara. Ett barns jobb är inte förfylla sina föräldrarnas drömmar. 
Jag har mina egna drömmar, jag är jag o ingen annan och även om det krävs enormt mod o bara vara jag så är just det det enda som krävs för att vara lycklig.
 
#1 - - Victoria:

Helt sjukt om man skulle vara sämre förälder för att barnen skulle ha kläder från Lindex eller Hm. Jag köper mycket av barnens kläder där på grund av att de växer ju mycket och då vill man ju inte köpa dyra kläder.

Svar: Sv. Vist är det sjukt. Läste om det både i en Instagram konto var folk kommenterade hej vilt om hur man var sämre förälder när man köpte fattigas kläder från HM och andra liknande affärer samt på familjeliv.
Helt sjukt. Men det sjukaste av allt var att det fanns dagisfröknar som kommenterade o sa att de snackar på jobbet och faktiskt gör sina slutsatser om hur bra föräldrar barnen har beroende på klädmärken som barnen bär. De tyckte alltså att de barn som hade Ralph Lauren tröjorna på sig hade bra föräldrar som ville ge det bästa till sina barn.
Kadri

Till top