Livet i Villa Villekulla

   Sitter här på båten på väg till Estland och funderar...Hur blev det så här? Hur blev en stund fyra år? Det är ganska exakt fyra år sedan ( ge o ta nån dag eller så) när jag skrev mitt näst sista inlägg här på bloggen. Jag hade precis blivit antagen till förskollärarprogrammet i Örebro Universitet. Det var en spännande tid. ....

Det blev aldrig någon färg vald till matlådan till jobbet, men utbildningen klarade jag av. Kalant dessutom. Vem skulle tro det? Inte jag i alla fall. Tenta efter tenta swishade förbi och godkänd fick jag på vartenda en på första försöket. I många tentor o delkurser blev det till o med högsta betyget. Lite stålt var jag av mig själv om man nu får skryta lite. Men jag hade en bra motivation. En ny handväska för varje avklarad halvår... så ni förstår att jag var motiverad...

Men jag ska inte stoppa undan att det var tuffa 3,5 år. Jag har alltid höga förväntningar och krav på mig själv. En enorm plikttrogenhet på det och där satt man med 50-60 timmars pluggande per vecka. Inga lediga kvällar o helger. Man skulle ha klarat sig med mycket mindre. Mycket mindre. Det gick folk genom utbildningen med några få timmars pluggande. Men den jädrans plikttrogenheten tog nästan knäcken på mig. Skulle det läsas en bok läste jag den från pärm till pärm medans nån annan skuggläste lite här o där. Man får skylla sig själv med andra ord. 98 böcker blev det+ avhandlingar o vetenskapliga artiklar. Ni förstår att man inte hade tid för såna där nöjen som bloggande.

Men så där stod jag i januari i år med förskollärexamen i handen och på måndag därpå var det jobbvärlden som väntade. Mitt första ”riktiga” jobb någonsin. Det har inte varit enkelt, men jag har klarat mitt första halvår och njuter av min första betalda semester nånsin i skrivande stund.

Men annars då?

Jag hade aldrig tänkt att det skulle bli en paus på fyra år. Jag som älskar att skriva. Men så blev det. Nu gör jag ett nytt försök i smyg. Har inte berättat till någon. Inte ens till MANNEN. Jag ska bara smyga o skriva lite under semestern i Estland. Sen sår vi se. Mina skrivarfingrar har kanske rostat ihop rejält.... De kanske går inte laga ...inte ens med Rostoff. 

Om man spolar vidare en snabbis så är vi idag alla lite äldre. Si så där fyra år faktiskt. Jag ser det gråa håret vinka en bit från mig o ropa....”snart kommer jag o hälsar på”. En sån där oönskad gäst som knackar på dörren och tänker sedan aldrig lämna dig....Tack o låv för hårfärg som för övrigt är blått för närvarande. I år fyller jag 38. Efter 40 får man 2 semesterdagar till. Det ser jag framemot. Men vad jag har förändrats som människa under dessa år. Ni skulle bara veta. 

Barnen har blivit alla större. Den största till o med 18.

18 !!! kan ni tänka er. Det har hänt mycket med barnen. Namnbyte, språkstörningar etc. 

MANNEN behöver ett nytt hjärta o just ja vi har skaffat två hundar också. Jag som skulle skaffa hund så snart jag blev vuxen. Jag måste ha blivit extremt vuxen nu på tanke av två hundar....