BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE..FORTSÄTTNING

EN BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE / Permalink / 1
Från mig till er en liten fortsättning denna natt..varsogoda..
Och förvänta nu inte mer av mig dennna vecka..
 
 Vi sitter på altanen o äter lördagsmiddag, MANNEN, barnen o jag.
``Vad var det som var så hemskt med min lägenhet egentligen ?`` utbrister MANNEN plötsligt mitt i middagen.
``Vad då ?`` undrar jag.
``Ja, mins du när du besökte mig allra första gången o började grina det första du gjorde när du såg lägenheten ?`` fortsätter han frågande. 
 
Liknande konsversationer har vi haft allt för många gånger.
Han vill ha ett svar, men jag har inget svar o ge till honom. Inte ett konkret svar i alla fall. Det var bara en känsla..Jag var ung i ett främmande land och kände mig lyrad..
Vad var det som var så fel ? Vad var det som gjorde att jag satt där i den stora röda fåtöljen o grät ?
 Det är svårt o förklara.
När vi träffades där i nattklubben i denna kalla februari kväll hade jag fått en specifik uppfattning av honom. Dagen efter förändrade han det hela.
I våra dagar tillsammans berättade han om sitt liv och jag fick en uppfattning att han hade det gott ställt. Inte att han var stenrik, men att han hade det bra. Han var aldrig snål med något när vi var tillsammans. Han bjöd mig på god restoarangs mat och han tycktes inte tro att pengarna var någon bristvara. När han åkte hem och vi höll telefonkontakt var det alltid han som ringde o stog för samtalskostnaderna. Och det var inte billigt o ringa ska ni veta. Hans telefonräkningar var aldrig under 3000 kronor. Och det var mycket pengar för mig. Så mycket tjänade inte ens en vanlig arbetare på en hel månad i Estland.
När han sen kom tillbaka för att besöka mig hade han en ny bil. Bilen var bara några månader gammal. Jag brykar säga att min prins kom inte på en vit häst. Han kom med en röd bil i stället. 
 
Jag hade fått en uppfattning av hans levnadsvanor, hans ekonomi. Och när jag sen såg lägenheten så var det nästan som att jag hade lyrat mig själv. Förstå mig inte fel. Jag jagade inte efter en rik man, inte alls. Men det kändes som han hade bygt upp en bild som inte stämde. Jag hade varit uppriktig och fått honom o förstå att jag hade inte mycket pengar. I Svenska måt hade jag inga pengar alls. Jag var nog fattigare än kyrkrottorna. 
Här hade vi mannen som hade ett hus till sin båt och sen bor han själv så här.
 När vi gjorde något i Estland så föreslog jag alltid billiagre alternativ, men han tyckte att när han har pengar o åka taxi så ska man väl inte ta tåg och jag tänkte inte argumentera emot. Jag var nykär. Hade han sagt att vist våre det skoj o håppa fallskärm o hålla hand samtidigt hade jag förmodligen sagt ja till det med. Jag får väl vara tacksam att mannen är lika höjdräd som jag är annars hade vi nog kommit på att åka faldkärm låter som en bra idee.
Så när jag då hade kommit in i lägenheten och sett den där lagerhyllan från Biltema och tomma väggar så kändes det som han hade satt upp en fin fassad för min skull. Han hade slösat bort pengar som han inte hade på mig. Han hade köpt båtbiljett till mig, han hade betalat för hotell, min mat, mina guldörhängen..Han hade slösat pengar han kanske hade sparat i åratal på mig.. Jag kände mig som en tjuv, jag kände mig ledsen för hans skull, skamsen för min egen skull, jag var frövirrad..Medans jag satt där och viste inte vad jag skulle säga stog han i dörröppningen. Han stirrade på mig som jag våre inte klok.
Vad fan grinade jag för undrade han ? Han ringde sin bror o frågade vad han skulle göra. Där har han en tjej han har bjudit hit o det första hon gör är att börja böla som en liten bebis. 
 Det hela var en mycket märklig sitoation och något han gärna berättar när folk frågar hur vi träffades och hur jag kom hit. Ja där satt hon o bölade o maskaran rann ner från kinderna berättar han glatt..
Jag var en vacker syn. Inte konstigt att han blev kär i mig. Eller hur ? 
Ju lite konstigt är det väl. Det är kanske konstigt att vi blev VI över huvud taget efter denna kväll.
Han föklarade senare att han var aldrig hemma och hade ingen intresse för heminredning fast egentligen tyckte han på fullaste allvar att han hade det super fint inrett hemma.
Vid min nästa besök hade han home stylat vilket var en mycket roligt syn. Han o pojken hade gott all in o varit i diverse heminrednings butiker. Eller ja butiker de tyckte var heminrednings butiker. De tyckte att nu ska de inreda o fixa o visa mig. De var i Biltema(vad var det med han o biltema den tiden?) och sen i någon annan liknande butik o köpte såna där skydd till spisplattor. Ni vet nog vilka jag menar och sen några nya kaffemuggar och ..ja där nog slutad deras försök o vara Simon o Thomas. Det var ett bra försök, men det enda de har gemensamt med Simon o Thomas är namnen resten är de nog totala motsattsen. Det tog nog ett par år innan jag fattade att Mannen bryr sig verkligen inte om hur hemmet ser ut.
Har jag en soffa, tv och en stol o sitta på vid matbordet så behövs det inget mer brykar han säga. Vilket är ju både skönt o jobbigt ibland. Skönt att vi inte behöver bråka om vilken soffa ska köpas eller vilken färg väggana ska målas, men också jobbigt för han bryr sig verkligen inte. Jag kan fråga honom vilken färg vi ska måla köksväggar o han bara rycker på axlarna och säger att vad jag tycker om tycker han om. Du väljer, det blir bra så...
Och när jag gör något med huset så märker han inte ens det. En gång några år sedan målade jag om i matrummet innan jul. Vi hade lattefärgade väggar och jag ville måla de gröna. Vi hade pratat om att måla väggarna och till o med köpt färg, men sen hade vi inte hunnit med det. En dag bestämde jag o bara fixa det. Jag tog ner alla tavlor o flyttade på skåpen, spacklade o slipade o målade halva matrummet. Mannen kom hem denna kväll o sa inget. Jag fattade inte om det är för att han är inte förvånad att jag ska måla om väggar fyra dagar innan julafton eller att han inte ser något. Barnen höll tysta o sa inget heller. Jag är lite stålt över mig själv att jag inte berättade något för jag är hemskt dålig på att hålla något hemligt. Jag är riktigt urusel på sånt faktiskt. Jag brukar till omed ge honom hans födelsedagspresent dagen före för jag kan helt enkelt inte hålla mig...
Nästa dag fortsatt jag o målade klart allt. Barnen o jag flyttade tillbaka allt o fixade allt fint. Det enda vi inte gjorde var att sätta tillbaka en båttavla i hallen för den vägrade o sitta kvar på väggen. Mannen kom hem på kvällen o sa inget. Jag började tro att han hade blivit blind på kuppen o frågade honom mitt i maten om han märker någon skillnad. 
``Ja, du har färgat håret`` utbrast han så där för säkerhets skull.
``Nej då`` svarade jag o lät det hela vara och slog vad med mig själv om hur många veckor det kommer o ta innan han ser att väggarna är nu gröna.
Några timmar senare kom mannen ur toaletten o utbrast: ``Men får jag inte ha kvar min båttavla på väggen längre ?
Sen blir det tyst en bra stund. Han kollar på mig..på väggen..på mig..på väggen och då frågar han``Men har du målat om här ?``
Jag är helt övertygad att hade det inte varit för den där båttavlan hade han fortfarande inte fattat något.
  Det var förresten inte det första eller det sista gånger han inte märker något. Jag är ganska så säker att jag kan nog både måla om o bygga om hela huset utan att han skulle märka någon skilnad, men har man fåt för sig o flytta hans favoritförlölj två centimeter åt höger så kan man få höra en timme lång uppläxning om vart han gillar o ha hans fåtölj. Det är det som är heligt. En gammal gul fåtölj. Sen får resten av huset vara precis hur som helst. Huset kan nog vara upp o nervänd, utan tak o väggar, men så länge han har sin fåtölj så är allt OK.
Han är lite enkel på detta vis, mannen min. Det lilla är mer än nog för honom. Han är varken intresserad av dyra prylar, dyra kläder eller dyra bilar..det enda han vill ha som ska kosta är maten. Det snålar jag inte med brykar han säga och det syns..nu mer än när vi träffades. Han brykar o skylla på gravidkilon.
``Du vet väl att männen också går upp i vikt när deras fruar är gravida?`` säger han. 
``Och vi får ju inte amma bort våra gravidkilon sen som ni kvinnor får``argumenterar han.
Ja vist är det orätvist o vara man.
 
 Pengar är något vi har grälat om. Två gånger faktiskt under vår förhållande. Första gånger var bara några dagar efter den där gråtstungen i fåtöljen .
Vi skulle gå ut o äta. Han ville ta taxi. Jag ville gå. Småsak, men båda var principfasta och ville inte ge sig. Han sa att varför gå när man kan åka taxi och jag sa att varför betala för taxi när man kan gå. ``Det är gratis o gå visste du det ?`` ubrast jag mitt i bråket.
``Men se de är MINA pengar och det är JAG som betalar och JAG vill åka taxi`` sa han spydigt..
``Men då får DU åka sjäv din taxi och jag åker HEM`` svarade jag snabbt.
``Jahah ? Hur då ? Ska du flyga hem eller ? Du vill kanske låna en kvast ?``
``Jag kan väl gå``. svarade jag grinit.
 
Där slog det nog honom vad vi egentligen bråkade om o han ädrade tonläget. ``Vill du åka hem så varsogod, men du kanske kan vänta tills imorgon så skjutsar jag dig tillbaka till båten.``
 
 Där denna sekund kunde de ha blivit slut mellan oss. Jag kunde ha åkt hem. Han kunde ha skickat mig hem. Men så blev det inte. Jag stannade kvar. 
Vi blev sams och åt på restaurang denna kväll. Förresten så åkte vi taxi. Han van. Men det var det första och det sista gången han fick känna vinnarglädje.
 Den andra gången vi bråkade om pengar var många år senare och det var ungefär lika löjlit som den där gången.
MANNEN brukar säga att inte ens bråka kan vi ordentligt. Mina ryska kompisar säger att de har ett ordspråk i Ryssland att den som inte slåss o inte bråkar älskar inte. Ja, jag gissar att vi älskar då inte varandra om detta är mätstocken om hur mycket man älskar sin partner.
 
Jag brykar påminna mig själv den där röda fåtöljen incitenten ibland. Hur jag tänkte då. Hur livet förändrades så snabbt. Hur bara en vecka senare vi bestämde att vi ska gifta oss. Hur det gick månader innan jag fick uppehållstillstånd och alla dessa gånger vi åkte fram o tillbaka..fram o tillbaka med båten..Hur vi fick kämpa för att få Carmen Ly med oss hit. Hur hennes pappa ville sälja henne till mannen...
Det var tider det. Och egentligen började allt från denna stund från denna röda fåtölj. Det var då min verkliga resa började. Det var då jag blev JAG på riktigt. Det var då jag vågade gråta för gråta var något jag inte gjorde innan. Jag skulle ju vara stark. En överlevare bölar inte. Det var då jag sakta men säkert började få självkänsla, mod o självförtroende.
Tänk vilken resa jag har gjort som människa. Det finns nog inte mycket kvar av denna 21 åriga tjej som en dag träffade en man från Sverige o bestämde o flytta hit utan att ens reflektera över vad det hela egentligen innebär.
 Och hade jag vetat hur han skulle fria till mig..ja då kanske jag hade stannat hemma ändå..

FORTSÄTTNING:EN BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE

EN BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE / Permalink / 6
......Så dä satt jag i baren på Tallinks båt  Fantasia. O det var allt annat än fantastiskt. Mina ben skakade, mina fötter skakade..jag höll krampaktigt i mannens hand.
 Jag hade aldrig varit inne i en sådan stor båt. Jag hade inte ens drömt om att få åka i en  båt. Jag var minst sagt förväntansfull, men även livrädd. Varje liten ljud båten gjorde fick min hjärta o vilja hoppa ur bröst korgen. Jag såg framför mig  Titanic o Estonia. Jag trodde inte att båten skulle sjunka. Nej. Jag VISSTE att det skulle göra det. Typiskt. Min första båtresa o skiten kommer o sjunka. O låt oss vara ärliga. Det här är inte en film. Jag kommer inte bli räddad, inga diamanter kommer bli gömda i min ficka..jag kommer o göra bara ett enda sak..DÖ.
 I den tiden, nästan 10 år sedan, fick man köpa en enkel biljett utan hytt. Fantasia hade en sovsal med massa stolar man kunde fälla lite bakåt o sova i. Inte det bekvämaste, men billigt sätt o resa så de flesta estländare reste på detta vis. Mannen hade dock en plats i en hytt. Han hade ju bokat biljetterna innan vi visste att jag skulle följa med  så vi hade ingen gemensam hytt o dela på. När vi lämnade väskorna i hans hytten fanns ingen annan där o vi trodde att det skulle bli så. 
 Allt kändes så himla lyxigt nästan som i en film. De guldfärgade handdagen  o armstöd, långa mattor, spelautomater o dans showen. Det kändes nästan som. Som Las Vegas. Inte att jag hade någon gång varit i Las Vegas , men jag hade ju sett i filmerna.
 Allt kändes som i en dröm. Overkligt. Om det inte hade varit för den gungande båten så hade det varit perfekt. 
 Men båten gungade o gungade. Båten lät.
 Jag var ihjälskrämd.
 Vi tittade på en dansshow vilket jag tyckte var så bra o spännande. Vad jag inte visste då var att jag kommer o se denna show många fler gånger o hinner till o med tröttna på det. Jag hinner till o med börja hata det, jag kommer börja o avsky det. Men just denna stund var allt så lyxigt, spännande drömvärld.
 Men ganska så snart blev lyxen vardag o hela magin försvann.
 Vi åt middag i A la carte restaurang. Bara han o jag. Jag var 21 år gammal och det var andra gången i mitt liv som jag åt i en restaurang som hade menyer, som man satt o beställde mat o som hade servitriser. Jag kommer inte i håg vad vi åt, men jag antar att jag åt kyckling eller fisk. Det var den tiden jag inte åt kött. Jag beställde förmodligen det billigaste rätten för alla priser verkade så enormt höga. Jag sa förmodligen även att det var min favoritmat även om det inte var det. En hemsk ovana jag har även i dag.
 Vi beställde säkert en tårtbit med två skedar. Det gjorde vi alltid. Det gör vi fortfarande. Tänk att vissa saker aldrig förändras. 
 När vi hade tittat på en av showerna o dansat i baren gick vi ner till hytten. Där satt två håriga ryssar o stirrade på oss. Jag vet vad de tänkte. Han var utlänning o jag hade hora skrivet på pannan. Jag kröp längst in i sängen o mannen la sig bredvid mig. Snart kom en till ryss o de drack något. De pratade. De luktade illa o jag kände mig olustig så vi gick ut.
 Hela natten gick vi runt i båtens korridorer, vi pratade, tittade i butikernas skyltfönstrar.
Det sov folk på bänkar o spyor fanns på golven, dricksglas överallt, någon fyllo skrek i en korridor..festandets baksida syndes o hördes överalt.
 Vi satt ett tag i sovsalen o på TVn visades någon film. Jag hade varit vaken en evighet , men jag kände mig inte ett dugg trött. Men så är det o vara kär. Man känner varken hunger eller trötthet o ja KÄR var jag så i helsike mycket.  O det var inte bara det här, det lyxiga. Det var han. Han verkade så smart, trygg o rolig. Han var en charmtroll. En nallebjörn. Han hade allt som en drömman ska ha. ALLT.
 När caféerna öppnade tidigt på morgonen så drack vi caffe o åt var sin glass. Glass till frukost är inte fel ska ni veta. Senare åt vi även den omtalade svenska smörgåsbordet Det var massor med mat där enorma mängder. Saker man aldrig åt hemma till frukost.
Äter folk i Sverige såhär ? 
 Strax innan tio gick vi ner till bilen o satt oss på våra platser. När båten hade gått i hamn skramlade det o en dörr öppnades. Efter en liten stund körde vi ut. Ut till Sverige. Jag hade överlevt. Jag dog inte. Båten sjönk inte.
 Fast det var kall februarimorgon skinade solen rätt i ögonen på mig. jag kisade o såg den klara himlen o hus, trän, bilar..De har det ju som vi har. Planeten Sverige hade människoliv.
 Vi körde fram till tullmannen o visade passen. Det frågades tusen frågor om varför jag var där.
När jag skulle återvända?
Vem som skulle försöja mig under min vistelse i Sverige? 
Det kändes nästan som en polisförhör. De ville nästan att jag skulle erkänna något. Gud vet vad..
När vi till slut hade fått komma därifrån kunde vår resa mot Örebro börja. 
 Jag kollade genom fönstret o tittade på husen som passerade, människorna , bilarna.  
Tänk att jag satt i en bil i Sverige. Vilka vändningar liv kan ta bara på några veckor. 
Efter några timmar  stannade bilen vid en bensinmack som hade även en liten matställe. Vi åt, tankade o fortsatt resan. Vi hade köpt några cd skivor o spelade musik i bilen, det var den tiden mannen inte hade avslöjat sin hemska musiksmak ännu så det var inga dansbandsskivor som spelades. Det var pop o inget annat. Det var ju alldeles i början av vårt förhållande så man hade inte avslöjat några dåliga sidor för varandra. Till exempel fes han inte ett enda gång under den långa bilresan. Nu kan han inte ens gå från ena runmet till andra utan o släppa sig. Men det är inte bara han som har rasat. Det är även jag. iI den tiden sminkade jag mig dagligen. Nu är det inte ofta min ansikte blir spacklad. Nu har vi blivit en gammalt gift par. Då var vi unga, jag i alla fall, o nykära.
 Det var en spännande o lång bilresa. Allt var ju nytt. Titta där är en Mc Donalds pekade jag genom bilrutan. O om e liten stund var en till. Tänk att man kan bli så upphetsad över Mc Donalds. 
 Innan vi skulle till lägenheten skulle han visa mig sin stolthet Sin båt. Vi körde till hamnen som hade många båthus. Där långt bak fanns ett stort hus av plåt. Han kollade att allt såg bra ut på tanke av stormen några dagar innan. Efter det fortsatt vi resan mot lägenheten.
Äntligen. Efter en lång resa var vi nu äntligen fram o han parkerade bilen i en liten innegård. Vi gick ur bilen o han öppnade en dörr. Det var en liten bakdörr.
Bor han här ? Bor folk i Sverige så här ?
Vi gick upp i en smal trappa. Det kändes evigheter innan vi kom fram till en dörr. Han låste upp den o där var det.. hans lägenhet. Tvårummare på Söder.
Direkt i hallen stog det en databord med en dator. Åt höger bodde pojken o åt vänster var det ett vardagsrum som hade en säng o två fåtöljer En lagerhylla o en Tv. Det kändes tomt o kallt. 
Jag tittade panikslaget runt i hans lägenhet. Jag fick gråten i halsen. Satt mig i en röd stor fåtölj o drog mina ben mot bröstkorgen o började storgråta..
Vad har jag gjort ???

EN BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE FORTSÄTTNING...

EN BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE / Permalink / 5
   För att gottgöra min dåliga svarande på kommentarer får ni fortsättningen på båtflyktings berättelse..

21 FEBRUARI. 14 dagar efter jag hade träffat min blivande man skulle han på återbesök. Återbesök.... det låter som han skulle ha kommit o pillat lite på mig o åkt sen tillbaka till sitt... 
Det låter som ..som han skulle ha kommit för att titta över varan han hade köpt. Ja fast lite så var det nog. Inte att han skulle ha köpt mig, men att han ville komma o se om vi var någonting o ha. Om relationen var något o investera i..
  Efter dagen vi träffades och nätterna vi kramades lämnade han ju min och återvände till Sverige. Han gick tillbaka till liv han hade i andra sidan av vattnet och kvar blev jag med mitt lilla liv. Och detta lilla liv var inte ett roligt liv ska ni veta. 
  Jag hade inte sett Carmen Ly i en hel vecka och hennes pappa öppnade inte dörren. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vem skulle hjälpa mig ? Jag kände mig liten o ynklig. Hjälplös. Jag kände mig patetisk. Jag VAR patetisk. Jag visste inte hur jag skulle kämpa för att få rättvisa. Jag trodde inte att jag var värd o få rättvisa.
 Att en människa kan ha så dålig självförtroende är skamligt. Jag skäms ibland när jag tänker tillbaka till den tiden. Hur var jag egentligen ? Jag vågade knappt höja rösten. Jag visste inte vem jag var eller hur jag skulle vara. Jag vågar knappt tänka tillbaka att denna människa fanns en gång i tiden. Jag skäms så hemskt mycket..Jag skäms att jag lät folk trampa på mig.
 Att inte få träffa min dotter var inte de enda problemen jag hade. Min far försökte o pressa mig för att flytta hem till honom. Jag ville inte. Han sa att han skulle då hjälpa mig o få dit även min lilla dotter. Det var ett högt pris o betala. Jag tackar alla gudar som finns att jag inte gav efter. Jag skulle ha flyttat från ena fångeskapet till andra. 
 De två sista veckorna hade mannen o jag  pratat i telefon i timmar om allt om inget.
Jag var så förväntansfull över hans kommande besök. Han skulle komma med båten till Paldiski och jag skulle träffa honom där. Jag vet inte vad jag förväntade mig , men att det skulle sluta med giftemål o livet i Sverige var det sista jag trodde på. Det var inte ens något jag drömde eller tänkte på.
 Jag hade träfffat en man. Han kom  från ett annat land och sanningen är ju att alla estländare ( därmed även jag), trodde att alla utlänningar var stenrika. För guds skull vi hade ju sett Glamour o Beverly Hills på TV. De köpte nya kläder där, de åt kött i veckorna och de hade rostfria bilar...
 Orden lyx o rikedom har helt andra betydelser när man bor i ett fattigt land. Bara att få äta frukt eller kunna köpa den där tidningen man såg i matbutiken var lyx för mig.
 Jag var nyfiken om hur mannen såg ut. Mindes jag rätt ? På de veckorna vi hade pratat i telefon hade jag ju bildat mig en helt ny uppfattning om både hans utseende och hur han var. Vi kvinnor gillar ju o drömma, fundera, filosofera.. Vi älskar ju o bygga luftslott och en sådan slott kan rasa ihop ganska så snabbt när vi inser att saker o ting inte alls är som vi hade inbillat oss.
 Jag var rädd för att bli besviken, men samtidigt visste jag inte vad jag skulle bli besviken över. Vad förväntade jag mig ?
 Att drömma om lyx o rikedom är en sak, men att vilja gifta sig bara för pengarnas skulle är en helt annan sak. De säger ju att kärlek betyder olika saker för olika människor och att även de som gifter sig för pengarnas skull kan vara kära för att även makt o pengar är kärlek.
 För mig är pengarna oviktiga. De är ju bra o ha för mat behövs ju och en tak över huvudet är också bra o ha , men att ha roligt med sin partner och att få handsvett när man träffar sin man är viktigare. Inte att jag gillar svett, men ni vet den där pirriga känslan..den övertrumpar alla pengar i hela världen.
 Så om jag måste skulle jag kunna bo i en skokartong mitt i skogen och äta kottar bara för att få vara med den jag älskar. 

 Vi hade besämt att jag skulle ta tåget till Paldiski och han skulle möta mig där när han kom av båten. 
  Så när dagen kom tog jag tåget till Paldiski. Det var svinkallt och jag höll på o frysa i hjäl, men ändå hade jag tagit på den kortaste kjolen jag hade. Jag ville ju imponera på honom.
 Det var kolsvart i tågstationen och det kändes läskigt o gå genom parken och nånstanms där började jag ångra min val av klädsel.  Jag hade aldrig varit i denna stad och hittade knappt hotellet, men jag var för blyg för att fråga någon efter vägbeskrivning.
 När jag till slut kom fram såg jag ut som en blöt fisk. Det var snö till knäna och håret var genomblöt av all snö som hade fallit o smält på mig. Jag tog steget in i hotellets cafe o beställde en kaffe. Det var det enda jag hade råd med. Det var knapert med pengar. Inte konstigt att jag var smal då. Med 5 kronor om dagen kom man inte långt.
 Jag väntade o väntade..telefonen ringde inte och jag började bli små irriterad. Var fan är han ? 
 I cafet fanns det ca 5 bord och jag o en storvuxen amerikan var de enda gästerna. Mannen i kassan som var både servitör, ägare o kock allt i ett, stirrade på mig. Han undrade nog hur länge jag skulle sitta där med min kalla kaffe. Det var den tiden jag fortfarande inte drack kaffe, men jag var ju tvungen o beställa något. Han undrade nog om jag väntade på min hallick eller om jag hade blivit beställd av någon gäst i hotellet.
Amerikanen beställde mat o han o servitören pratade på engelska om hans dag och hur han hade haft det i USA. Amerikanen berättade att han skulle äta o duscha sen. Han hade inte duschat i 1 veckas tid.. Vad trevligt tänkte jag. Här sitter jag o väntar ensam med en man på 200 kilo som är rädd av vatten.
Mannen i kassan kastade ännu en gång en undrande plick på mig när min mobil ringde. Det var mannen min o berättade att båten är försenad på grund av isen. Vad bra då. Så jag o servitören kan forrtsätta med vår tävling om vem kan stirra mest.
 Efter ännu en halvtimmes väntan ringde mannen igen och berättade att nu var han äntligen på väg och efter två timmars sittande i cafet klev han in igenom dörrarna snyggare än jag mindes.
Jag kommer alltid o minnas just denna ögonblick. Det var då jag blev kär . Just den där sekunden han klev in o jag såg honom igen. Då spelade det ingen roll om vem han var, vart han kom i från eller hur länge vi skulle känna varandra. Just den där stunden var allt jag behövde. Även om denna stund var den lyckligaste i mitt liv kröp då en liten rädsla fram. Vad händer när han åker tillbaka till Sverige den här gången  ??
 Han kramade mig, tog min hand och vi lämnade cafet. Jag kände hur min rygg tog eld av blickar servitören kastade mot mig. Jag hade fått stämpel HORA på min rygg., men jag brydde mig inte. Det är vanligt att folk i Estland tror att så snart man är med en utländsk man är man prostituerad. Folk tror inte att man kan vara kär på riktigt på någon från ett annat land. Det känns nästan som att de tror att kärlek kräver medborgarskap. Men det är inte bara estländare som  har sina fördomar. Jag har även träffat många svenskar som tror att man gifter sig med en svensk bara för att få ett bättre liv här.

 Jag höll krampaktigt hans hand. Ville inte släppa taget av den. Det kändes nästan som en dröm och även om jag visste att bara för att jag skulle släppa taget skulle han inte försvinna i luften ville jag inte göra det . När vi klev ur hotellet såg jag hans fina röda bil. Vem kunde tro att min prins kom  med  en röd bil.
 Vi pussades, kramades, höll om varandra, satt oss i bilen och åkte mot Keila. Jag hade bokat hotellrum där. 
 Efter incheckningen satt vi oss på soffan. Han gav mig en lång chokladask som var nästan en halv meter lång  med 30 chokladpraliner i. Jag skulle få äta bara en pralin varje dag efter han skulle åka tillbaka till Sverige och när alla praliner var slut skulle han komma tillbaka på en ny besök. Jag fick även fina små örhängen han hade köpt på båten. Så gulligt av honom. Jag som inte var van o få presenter blev riktigt överraskad för det var verkligen inget jag hade förväntat mig. 
 Vi hade planerat fina dagar i Tallin. Vi hade så roligt. Skrattade massor. Vi blev så kära och kunde knappt vara utan varandra en endaste stund. Dagen innan han skulle åka hade jag tröst ätit upp alla chokladpraliner han hade köpt. Jag ville inte alls att han skulle åka tillbaka. Jag hade även blivit allergisk mot örhängena han hade köpt så mina öron hade blivit helt röda. Mannen visste inte hur mycket han skulle be om ursäkt för ``skit örhängen`` som han kallade de. Det var ju inte hans fel, men han försökte o gottgöra denna första present i alla kommande besök när han hade varje gång köpt med en ny smycke från sverige. Alla smycken han gav mig hade kinesiska kärleks märken på sig och innan våren kom hade jag en hel set med örhängen, halsband, armkedja, fotkedja.. som ni förstår blev det många reson fram o tillbaka. Hela 14 stycken innan jag flyttade hit bara 7 månader senare.
 Vad gör man då när alla chokladen var uppätna ? Hur skulle jag då klara mig tills han skulle komma tillbaka om en månad ? Ja man får väl följa med till Sverige då sa mannen. Jag som aldrig hade varit någonstans blev nu plötsligt frågad om jag vill åka till Sverige me honom. Utan att tveka ett enda sekund sa jag JA utan ens veta vad som fanns i andra sidan av vattnet, men jag litade på honom fullständigt och jag var så kär så han kunde lika gärna ha bott i en tält..jag skulle ändå följt med.
 Sagt, gjort ringde vi till tallink o beställde en enkel biljett till Sverige och åkte hem till mig för att hämta passet o ta med några kläder.  Precis innan vi skulle lämna huset skrev jag en liten lapp till mamma som var på jobbet: ÅKTE TILL SVERIGE MED THOMAS. KOMMER HEM OM EN VECKA...
 Kommande 16 timmar skulle jag spendera i en båt i en hytt med mannen och tre håriga ryssar..
  
Till top