BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE..FORTSÄTTNING

Från mig till er en liten fortsättning denna natt..varsogoda..
Och förvänta nu inte mer av mig dennna vecka..
 
 Vi sitter på altanen o äter lördagsmiddag, MANNEN, barnen o jag.
``Vad var det som var så hemskt med min lägenhet egentligen ?`` utbrister MANNEN plötsligt mitt i middagen.
``Vad då ?`` undrar jag.
``Ja, mins du när du besökte mig allra första gången o började grina det första du gjorde när du såg lägenheten ?`` fortsätter han frågande. 
 
Liknande konsversationer har vi haft allt för många gånger.
Han vill ha ett svar, men jag har inget svar o ge till honom. Inte ett konkret svar i alla fall. Det var bara en känsla..Jag var ung i ett främmande land och kände mig lyrad..
Vad var det som var så fel ? Vad var det som gjorde att jag satt där i den stora röda fåtöljen o grät ?
 Det är svårt o förklara.
När vi träffades där i nattklubben i denna kalla februari kväll hade jag fått en specifik uppfattning av honom. Dagen efter förändrade han det hela.
I våra dagar tillsammans berättade han om sitt liv och jag fick en uppfattning att han hade det gott ställt. Inte att han var stenrik, men att han hade det bra. Han var aldrig snål med något när vi var tillsammans. Han bjöd mig på god restoarangs mat och han tycktes inte tro att pengarna var någon bristvara. När han åkte hem och vi höll telefonkontakt var det alltid han som ringde o stog för samtalskostnaderna. Och det var inte billigt o ringa ska ni veta. Hans telefonräkningar var aldrig under 3000 kronor. Och det var mycket pengar för mig. Så mycket tjänade inte ens en vanlig arbetare på en hel månad i Estland.
När han sen kom tillbaka för att besöka mig hade han en ny bil. Bilen var bara några månader gammal. Jag brykar säga att min prins kom inte på en vit häst. Han kom med en röd bil i stället. 
 
Jag hade fått en uppfattning av hans levnadsvanor, hans ekonomi. Och när jag sen såg lägenheten så var det nästan som att jag hade lyrat mig själv. Förstå mig inte fel. Jag jagade inte efter en rik man, inte alls. Men det kändes som han hade bygt upp en bild som inte stämde. Jag hade varit uppriktig och fått honom o förstå att jag hade inte mycket pengar. I Svenska måt hade jag inga pengar alls. Jag var nog fattigare än kyrkrottorna. 
Här hade vi mannen som hade ett hus till sin båt och sen bor han själv så här.
 När vi gjorde något i Estland så föreslog jag alltid billiagre alternativ, men han tyckte att när han har pengar o åka taxi så ska man väl inte ta tåg och jag tänkte inte argumentera emot. Jag var nykär. Hade han sagt att vist våre det skoj o håppa fallskärm o hålla hand samtidigt hade jag förmodligen sagt ja till det med. Jag får väl vara tacksam att mannen är lika höjdräd som jag är annars hade vi nog kommit på att åka faldkärm låter som en bra idee.
Så när jag då hade kommit in i lägenheten och sett den där lagerhyllan från Biltema och tomma väggar så kändes det som han hade satt upp en fin fassad för min skull. Han hade slösat bort pengar som han inte hade på mig. Han hade köpt båtbiljett till mig, han hade betalat för hotell, min mat, mina guldörhängen..Han hade slösat pengar han kanske hade sparat i åratal på mig.. Jag kände mig som en tjuv, jag kände mig ledsen för hans skull, skamsen för min egen skull, jag var frövirrad..Medans jag satt där och viste inte vad jag skulle säga stog han i dörröppningen. Han stirrade på mig som jag våre inte klok.
Vad fan grinade jag för undrade han ? Han ringde sin bror o frågade vad han skulle göra. Där har han en tjej han har bjudit hit o det första hon gör är att börja böla som en liten bebis. 
 Det hela var en mycket märklig sitoation och något han gärna berättar när folk frågar hur vi träffades och hur jag kom hit. Ja där satt hon o bölade o maskaran rann ner från kinderna berättar han glatt..
Jag var en vacker syn. Inte konstigt att han blev kär i mig. Eller hur ? 
Ju lite konstigt är det väl. Det är kanske konstigt att vi blev VI över huvud taget efter denna kväll.
Han föklarade senare att han var aldrig hemma och hade ingen intresse för heminredning fast egentligen tyckte han på fullaste allvar att han hade det super fint inrett hemma.
Vid min nästa besök hade han home stylat vilket var en mycket roligt syn. Han o pojken hade gott all in o varit i diverse heminrednings butiker. Eller ja butiker de tyckte var heminrednings butiker. De tyckte att nu ska de inreda o fixa o visa mig. De var i Biltema(vad var det med han o biltema den tiden?) och sen i någon annan liknande butik o köpte såna där skydd till spisplattor. Ni vet nog vilka jag menar och sen några nya kaffemuggar och ..ja där nog slutad deras försök o vara Simon o Thomas. Det var ett bra försök, men det enda de har gemensamt med Simon o Thomas är namnen resten är de nog totala motsattsen. Det tog nog ett par år innan jag fattade att Mannen bryr sig verkligen inte om hur hemmet ser ut.
Har jag en soffa, tv och en stol o sitta på vid matbordet så behövs det inget mer brykar han säga. Vilket är ju både skönt o jobbigt ibland. Skönt att vi inte behöver bråka om vilken soffa ska köpas eller vilken färg väggana ska målas, men också jobbigt för han bryr sig verkligen inte. Jag kan fråga honom vilken färg vi ska måla köksväggar o han bara rycker på axlarna och säger att vad jag tycker om tycker han om. Du väljer, det blir bra så...
Och när jag gör något med huset så märker han inte ens det. En gång några år sedan målade jag om i matrummet innan jul. Vi hade lattefärgade väggar och jag ville måla de gröna. Vi hade pratat om att måla väggarna och till o med köpt färg, men sen hade vi inte hunnit med det. En dag bestämde jag o bara fixa det. Jag tog ner alla tavlor o flyttade på skåpen, spacklade o slipade o målade halva matrummet. Mannen kom hem denna kväll o sa inget. Jag fattade inte om det är för att han är inte förvånad att jag ska måla om väggar fyra dagar innan julafton eller att han inte ser något. Barnen höll tysta o sa inget heller. Jag är lite stålt över mig själv att jag inte berättade något för jag är hemskt dålig på att hålla något hemligt. Jag är riktigt urusel på sånt faktiskt. Jag brukar till omed ge honom hans födelsedagspresent dagen före för jag kan helt enkelt inte hålla mig...
Nästa dag fortsatt jag o målade klart allt. Barnen o jag flyttade tillbaka allt o fixade allt fint. Det enda vi inte gjorde var att sätta tillbaka en båttavla i hallen för den vägrade o sitta kvar på väggen. Mannen kom hem på kvällen o sa inget. Jag började tro att han hade blivit blind på kuppen o frågade honom mitt i maten om han märker någon skillnad. 
``Ja, du har färgat håret`` utbrast han så där för säkerhets skull.
``Nej då`` svarade jag o lät det hela vara och slog vad med mig själv om hur många veckor det kommer o ta innan han ser att väggarna är nu gröna.
Några timmar senare kom mannen ur toaletten o utbrast: ``Men får jag inte ha kvar min båttavla på väggen längre ?
Sen blir det tyst en bra stund. Han kollar på mig..på väggen..på mig..på väggen och då frågar han``Men har du målat om här ?``
Jag är helt övertygad att hade det inte varit för den där båttavlan hade han fortfarande inte fattat något.
  Det var förresten inte det första eller det sista gånger han inte märker något. Jag är ganska så säker att jag kan nog både måla om o bygga om hela huset utan att han skulle märka någon skilnad, men har man fåt för sig o flytta hans favoritförlölj två centimeter åt höger så kan man få höra en timme lång uppläxning om vart han gillar o ha hans fåtölj. Det är det som är heligt. En gammal gul fåtölj. Sen får resten av huset vara precis hur som helst. Huset kan nog vara upp o nervänd, utan tak o väggar, men så länge han har sin fåtölj så är allt OK.
Han är lite enkel på detta vis, mannen min. Det lilla är mer än nog för honom. Han är varken intresserad av dyra prylar, dyra kläder eller dyra bilar..det enda han vill ha som ska kosta är maten. Det snålar jag inte med brykar han säga och det syns..nu mer än när vi träffades. Han brykar o skylla på gravidkilon.
``Du vet väl att männen också går upp i vikt när deras fruar är gravida?`` säger han. 
``Och vi får ju inte amma bort våra gravidkilon sen som ni kvinnor får``argumenterar han.
Ja vist är det orätvist o vara man.
 
 Pengar är något vi har grälat om. Två gånger faktiskt under vår förhållande. Första gånger var bara några dagar efter den där gråtstungen i fåtöljen .
Vi skulle gå ut o äta. Han ville ta taxi. Jag ville gå. Småsak, men båda var principfasta och ville inte ge sig. Han sa att varför gå när man kan åka taxi och jag sa att varför betala för taxi när man kan gå. ``Det är gratis o gå visste du det ?`` ubrast jag mitt i bråket.
``Men se de är MINA pengar och det är JAG som betalar och JAG vill åka taxi`` sa han spydigt..
``Men då får DU åka sjäv din taxi och jag åker HEM`` svarade jag snabbt.
``Jahah ? Hur då ? Ska du flyga hem eller ? Du vill kanske låna en kvast ?``
``Jag kan väl gå``. svarade jag grinit.
 
Där slog det nog honom vad vi egentligen bråkade om o han ädrade tonläget. ``Vill du åka hem så varsogod, men du kanske kan vänta tills imorgon så skjutsar jag dig tillbaka till båten.``
 
 Där denna sekund kunde de ha blivit slut mellan oss. Jag kunde ha åkt hem. Han kunde ha skickat mig hem. Men så blev det inte. Jag stannade kvar. 
Vi blev sams och åt på restaurang denna kväll. Förresten så åkte vi taxi. Han van. Men det var det första och det sista gången han fick känna vinnarglädje.
 Den andra gången vi bråkade om pengar var många år senare och det var ungefär lika löjlit som den där gången.
MANNEN brukar säga att inte ens bråka kan vi ordentligt. Mina ryska kompisar säger att de har ett ordspråk i Ryssland att den som inte slåss o inte bråkar älskar inte. Ja, jag gissar att vi älskar då inte varandra om detta är mätstocken om hur mycket man älskar sin partner.
 
Jag brykar påminna mig själv den där röda fåtöljen incitenten ibland. Hur jag tänkte då. Hur livet förändrades så snabbt. Hur bara en vecka senare vi bestämde att vi ska gifta oss. Hur det gick månader innan jag fick uppehållstillstånd och alla dessa gånger vi åkte fram o tillbaka..fram o tillbaka med båten..Hur vi fick kämpa för att få Carmen Ly med oss hit. Hur hennes pappa ville sälja henne till mannen...
Det var tider det. Och egentligen började allt från denna stund från denna röda fåtölj. Det var då min verkliga resa började. Det var då jag blev JAG på riktigt. Det var då jag vågade gråta för gråta var något jag inte gjorde innan. Jag skulle ju vara stark. En överlevare bölar inte. Det var då jag sakta men säkert började få självkänsla, mod o självförtroende.
Tänk vilken resa jag har gjort som människa. Det finns nog inte mycket kvar av denna 21 åriga tjej som en dag träffade en man från Sverige o bestämde o flytta hit utan att ens reflektera över vad det hela egentligen innebär.
 Och hade jag vetat hur han skulle fria till mig..ja då kanske jag hade stannat hemma ändå..