Livet i Villa Villekulla

Såg att en ny blogg har kommit på första plats i föräldrabloggen och jag kikade då inne och läste hennes inlägg om unga föräldrar(TILL INLÄGG).
Jag blev faktist lite ledsen när jag läste det och en aning upprörd.ja ni borde ha lärt det redan att jag blir det över såna saker och kan inte hålla käften. Håller med att man är kanske ung när man blir gravid när man är 15 år gammal, men på något sätt går det ju bra i de flesta fall ändå. En 15 åring  är inte en sämre mamma bara att hon är 15 tycker jag. En 20, 30 eller 40 åring mamma kan också vara oansvarig, missbrukare eller misshandla sina barn.
  Nu är jag en gammal häxa, men en gång i tiden var jag en ung mamma. Jag hade jobb, hade flyttat hemifrån redan 2 år tidigare och längtade efter en komplet familj. Jag var världens lyckligaste när jag fick min första dotter. Nej jag har inte fått o utbilda mig högt, men det är en medvetet val för om jag skulle ha velat skulle jag ha gjort det. För bredvid barn kan man också studera. Speciellt i Sverige när du kan ta studeielån och har möjlighet o ha barn på dagis.
Enligt henne missar man massor när man skaffar barn i unga ålder. Vad missar jag då ? Missar jag o sitta på krogen och supa skallen i småbitar. Nej, absolut inte. Inte att alla unga festar, men enligt henne missar man ju något..
Resa ?? Ja visst men det går lika bra o resa med barnen.
Så vad är det jag har missat ? Ingenting tycker jag.
 Det sägs att när man är ung kommer förhållandet inte hålla. Nej, kanske inte det. Men enligt statistiken kommer det förmodligen inte hålla om man är äldre heller. Statistiken över skilsmässor är inte rolig. När man är ung man kanske tar det bara lite lättare. För man tycker att man har hela livet  framför sig. När man är äldre man kanske jobbar mera på förhållanden. Man kanske går på parterapi, pratar mera etc.. Man kanske lever i en olycklig förhållande längre för man tycker att man har hus, barn, gemensamma vänner....
Jag och min dotters pappa är inte tilsammans. Vi var tilsammans i tre år. Jag var 17 år när vi flyttade ihop. Jag var 18 år jag blev gravid. Barnet var väldigt efterlängtad från min sida. Hon var oväntad för jag kunde inte få barn hade läkarna sagt. Jag jobbade hela graviditeten fast jag inte mådde bra, men så var det i dessa tider i Estland. Efter hon var född öppnade jag eget och  jobbade med henne i famnen.  Vi var ingen belastning för samhället. Ingen som försöjde oss.
 Jag och Carmen Lys pappa bor inte tilsammans. Han bor i Estland och jag bor här. Vi har ingen kontakt, men det är ingenting med min unga ålder o göra. Han hade ett temperament och handen som slog mig fick göra det bara en gång tyckte jag. Jag blev ensamstående som fick kämpa för att få ensamvårdnad. Men allt det där var ingenting med min ålder o göra. Det kunde lika gärna kunnat hända om jag hade varit 30, 40 år gammal.
 Min mamma var gift med min pappa i 17 år. Hon fick mig när hon var 25 år. Trots det  levde min pappa dubbelliv i 13 år och hade en totalt annan familj med barn . Min mamma hade 2 jobb, fick aldrig åka ut eller resa. Och då var hon ju ingen ungdom när hon fick barn. Men naiv var hon och stog ut med mycket.
  I hennes inlägg står det alla negativa saker med barn o graviditet och hon ifrågasätter varför en 15 åring vill gå igenom det frivilligt. Jag kan inte svara för andra men för mig spelade de sakerna ingen roll. Illamående och extra gravidkilon spelade ingen roll.Och faktum är att det var lättare när man var 18 och vara gravid. Både fysiskt o psykist var det mycket lättare då. Man har inte haft massa kompisar som har skrämt i hjäl en med plötsligt spädbarns död, förtidigtfödda barn och allt annat. Ibland är det faktist bättre o vara lite najv.Och även fysiskt återställer sig kroppen snabbare när man är ung.
Hon skriver också hur jobbigt det är o få barn med all dessa feber, blöjbyten etc.., och vilken uppofring det är o skaffa barn.
Det är visst lika mycket blöjor o byta när du är 15 eller när du är 40.
Och jag tycker inte att det är uppofring o skaffa barn. Inte för mig i alla fall. Ja visst de skriker, gråter, gör sönder saker, sover inte alltid när de ska... men det är ju som det är. Då får jag faktist säga att det är större uppofring  vara gift.  Specioelt till min man.
 Fast jag lever mitt liv utan några uppofringar måste jag erkänna. För när man gör något med kärlek o glädje kan det väl inte vara uppofring. Eller ?
 Enligt henne då ska man ha en bra utbildning, fast inkomst, egen lägenhet etc..  Och om man har allt det där och får sparken ? Kanske till o med förlorar huset ?
 Därför sitter vi var vi sitter med förstagångsmammor vid 40 års ålder. Inte att det ska vara så himla gammalt, men att det är riskfullt enligt läkarna med graviditet över 40. Om man väntar tills man har utbildat sig, fått jobb, bättre jobb, lägenhet, nybyggt hus, rest jorden runt, ny bil, sparande, etc.. då sitter man där vid 40 års ålder och kanske inte ens kan få barn för man har väntat för länge.
 Jag är så trött på folk som har alltid något negativt o säga. Hon är för ung , hon är för gammal, hon är för fattig, hon har för dålig inkomst, hon har för många barn, hon har för liten lägenhet, hon har ingen man. Folk har alltid något o säga så är det bara. Vi har rätt o tycka o tro vad vi vill, men som människa måste man kanske tänkapå andras känslor. Måste  måste man kanske inte med det våre väl trevligt..
 Finns det inga medicinska eller andra hinder ska man väl skaffa barn när man vill tycker jag. Det är vär min val om jag vill bli mamma vid 15 eller vid 50. Och sen är det ju så att det är olika spel regler för män o kvinnor. I vår samhälle är det ok med en pappa vid 50 års ålder, men samma gäller inte för en mamma. Men det är en helt annan fråga.
Jag kan inte svara för andra unga mammor men jag var färdig, Ingen har någonsin hjälpt mig med barnen. Jag tror mina barn har sammanlagt haft barnvakt i tio dagar. Jag har aldrig varit arbetslös eller levt på sosialbidrag. Jag har aldrig saknat resor, fester eller karriärer jag inte gjort. För jag ville inte göra de. Jag vill vara hemma, jag vill vara mamma och hustru och jag vill vara en bra människa.
 Och trots att jag inte har gjort allt det där glamurösa och trots att jag blev mamma i unga åldrar tycker jag tt jag har lyckats i livet och framföralt har jag roligt. Man ska älska sina barn och skratta varje dag då löser sig allt och då är man lycklig. 
 Så klart behöver man mat på bordet och tak över huvudet, men utan unödig lyx överlever man. Och man är inte sämre föräldrar om barnen går i begagnat eller i gucci. 
Och vi i Sverige lever i ett samhälle när ingen barn behöver gå hungri, utan kläder eller någonstans o såva.
 Jag blir ledsen om man säger att unga föräldrar är ansvarslösa, dumma i huvudet och duger inte. Jag kanske lever i en illusion, men jag vill tro att jag är lika bra mamma till mina tösar än den mamman som har passerat 30.
 Jag vet det är en oerhört svår fråga och alla har sina åsikter. Och det är rätt. Vi lever i ett fritt samhälle och vi ska säga vad vi tycker, men vi ska också ha mod o säga i från.
 Min man tycker att svenska ungdomar är inte mogna o bli föräldar när de är 15. Han säger att jag är ovanlig som är nykterist och sätter barnen på första plats. Jag vet inte om jag är så ovanlig. Knappast troligt.
Jag kan inte svara för andra unga mammor , men för mig var det rätt tid o skaffa barn. Jag ångrar inget,  jag saknar inget och jag har inte missat någonting. Jag har fått 3 underbara döttrar, dagar fyllda med både bus och bekymmer, både skratt o gråt. Jag kanske blir gråhårig när jag är 30, det må väl hända, men jag  är lycklig och jag får skratta varje dag.
 Så tycker jag. Och det är min åsikt.
 Och säger vi tillräckligt ofta till en 15 mamma att hon kommer o misslyckas börjar hon också tro det. Tankens kraft heter det. Och det våre väl hemskt om det skulle hända.
Från en före detta ung mamma. Nyförtidens häxa på 27 år.