Livet i Villa Villekulla

Nä vad gulliga ni är som efterlyser mig. Nej, vi är inte döda..jag är inte död, men nära på . Jag har varit så himla dålig sista tiden så jag har bara inte orkat o öppna datorn. Har bara legat o hoppats på snabb död.
Mellan illamående och smärtor har det inte varit så mycket annat. Jag har haft tyr så mannen har varit hemma mycket så han har kunnat o ta hand om barnen medans jag har legat på soffan. Ni ska veta att det är riktigt synd om honom nu. Han tar hand om barnen, städar och lagar mat. Han har förvandlats till en riktig hemmafru alltså. Men ni ska veta att det går inte ett enda dag utan att han försöker o få mig förstå att det här ska inte bli någon vana. Så snart jag blir bättre skulle han kedja fast mig vid spisen igen. För sig blir barnen glada för det. Mannen är ju gullig o försöker , men maten han gör har fått ikke godkänd mer än en gång. Vi kan nog säga att 90 % av gångerna tittar barnen på honom som han inte våre klok när han säger att de ska äta en svart pizza(tydligen är det svårt o värma upp en frysen pizza) eller potatismos gjord  av pulver....Mannen säger att jag har skämt bort familjen med god mat så oavsett vad han kommer o laga vill barnen inte äta. Konstigt va ? Vem vill äta svart pizza ? Men i går åt hela familjen..pizzerian lagade maten.
 Men nog om maten. Ni vill nog veta hur det gick i kvinnokliniken i går. Jag hade varit jätte orolig och när läkaren gjorde ultraljudet så såg jag ingen bebis först. Jag blev så ledsen och började nästan gråta. Men då hittade läkaren bebisen och visade oss hur Sesams lilla hjärta slog. Jag blev så jätte glad. Ja, tills hon sa att hon observerade att det var för mycket fostervatten(vattensäcken Sesam ligger i var för stort i jämförelse med Sesams storlek). Det kan vara massa anledningar för det. Sesam kan ligga så att läkaren inte kunde mäta rätt, det kan vara så att det är fel på Sesam så det blir ett missfall och det kan också vara att det finns missbildningar på Sesam. Så det är bara o vänta o se. Vi fick ett nytt ultraljud för 25 februari för att mäta Sesam o vattensäcken och sen ska vi göra en ultraljud i vecka 12 igen för att  kolla om det finns några missbildningar på Sesam. I ena sidan är jag glad att vi har sett en tickande hjärta, men på andra sidan har jag nu haft mardrömmar om bebisar utan hjärna(vilket för sig våre kanske inte så konstigt på tanke att Sesams pappa inte har något)och bebisar utan ögon och armar...
 Mannen bara skrattar åt mig över min tjat om enögda bebisar. Han är helt övertygad om att allt är bara bra. Han är alltid så glad o positiv så det håller mig lite lugnare annars skulle jag nog börja drömma om att Sesam är en zombie...
 Oj nu blev ju inte inlägget så kort ändå. När jag börjar babbla kan man inte få stop på mig.. 
Tills jag börjar må bättre kommer jag kanske inte blogga varje dag så oroa er inte. Jag är inte död. Sån tyr har jag inte. Jag får ligga här o plågas av illamåendet några veckor till..