EN BÅTFLYKTINGS BERÄTTELSE FORTSÄTTNING...
21 FEBRUARI. 14 dagar efter jag hade träffat min blivande man skulle han på återbesök. Återbesök.... det låter som han skulle ha kommit o pillat lite på mig o åkt sen tillbaka till sitt...
Det låter som ..som han skulle ha kommit för att titta över varan han hade köpt. Ja fast lite så var det nog. Inte att han skulle ha köpt mig, men att han ville komma o se om vi var någonting o ha. Om relationen var något o investera i..
Efter dagen vi träffades och nätterna vi kramades lämnade han ju min och återvände till Sverige. Han gick tillbaka till liv han hade i andra sidan av vattnet och kvar blev jag med mitt lilla liv. Och detta lilla liv var inte ett roligt liv ska ni veta.
Jag hade inte sett Carmen Ly i en hel vecka och hennes pappa öppnade inte dörren. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vem skulle hjälpa mig ? Jag kände mig liten o ynklig. Hjälplös. Jag kände mig patetisk. Jag VAR patetisk. Jag visste inte hur jag skulle kämpa för att få rättvisa. Jag trodde inte att jag var värd o få rättvisa.
Att en människa kan ha så dålig självförtroende är skamligt. Jag skäms ibland när jag tänker tillbaka till den tiden. Hur var jag egentligen ? Jag vågade knappt höja rösten. Jag visste inte vem jag var eller hur jag skulle vara. Jag vågar knappt tänka tillbaka att denna människa fanns en gång i tiden. Jag skäms så hemskt mycket..Jag skäms att jag lät folk trampa på mig.
Att inte få träffa min dotter var inte de enda problemen jag hade. Min far försökte o pressa mig för att flytta hem till honom. Jag ville inte. Han sa att han skulle då hjälpa mig o få dit även min lilla dotter. Det var ett högt pris o betala. Jag tackar alla gudar som finns att jag inte gav efter. Jag skulle ha flyttat från ena fångeskapet till andra.
De två sista veckorna hade mannen o jag pratat i telefon i timmar om allt om inget.
Jag var så förväntansfull över hans kommande besök. Han skulle komma med båten till Paldiski och jag skulle träffa honom där. Jag vet inte vad jag förväntade mig , men att det skulle sluta med giftemål o livet i Sverige var det sista jag trodde på. Det var inte ens något jag drömde eller tänkte på.
Jag hade träfffat en man. Han kom från ett annat land och sanningen är ju att alla estländare ( därmed även jag), trodde att alla utlänningar var stenrika. För guds skull vi hade ju sett Glamour o Beverly Hills på TV. De köpte nya kläder där, de åt kött i veckorna och de hade rostfria bilar...
Orden lyx o rikedom har helt andra betydelser när man bor i ett fattigt land. Bara att få äta frukt eller kunna köpa den där tidningen man såg i matbutiken var lyx för mig.
Jag var nyfiken om hur mannen såg ut. Mindes jag rätt ? På de veckorna vi hade pratat i telefon hade jag ju bildat mig en helt ny uppfattning om både hans utseende och hur han var. Vi kvinnor gillar ju o drömma, fundera, filosofera.. Vi älskar ju o bygga luftslott och en sådan slott kan rasa ihop ganska så snabbt när vi inser att saker o ting inte alls är som vi hade inbillat oss.
Jag var rädd för att bli besviken, men samtidigt visste jag inte vad jag skulle bli besviken över. Vad förväntade jag mig ?
Att drömma om lyx o rikedom är en sak, men att vilja gifta sig bara för pengarnas skulle är en helt annan sak. De säger ju att kärlek betyder olika saker för olika människor och att även de som gifter sig för pengarnas skull kan vara kära för att även makt o pengar är kärlek.
För mig är pengarna oviktiga. De är ju bra o ha för mat behövs ju och en tak över huvudet är också bra o ha , men att ha roligt med sin partner och att få handsvett när man träffar sin man är viktigare. Inte att jag gillar svett, men ni vet den där pirriga känslan..den övertrumpar alla pengar i hela världen.
Så om jag måste skulle jag kunna bo i en skokartong mitt i skogen och äta kottar bara för att få vara med den jag älskar.
Vi hade besämt att jag skulle ta tåget till Paldiski och han skulle möta mig där när han kom av båten.
Så när dagen kom tog jag tåget till Paldiski. Det var svinkallt och jag höll på o frysa i hjäl, men ändå hade jag tagit på den kortaste kjolen jag hade. Jag ville ju imponera på honom.
Det var kolsvart i tågstationen och det kändes läskigt o gå genom parken och nånstanms där började jag ångra min val av klädsel. Jag hade aldrig varit i denna stad och hittade knappt hotellet, men jag var för blyg för att fråga någon efter vägbeskrivning.
När jag till slut kom fram såg jag ut som en blöt fisk. Det var snö till knäna och håret var genomblöt av all snö som hade fallit o smält på mig. Jag tog steget in i hotellets cafe o beställde en kaffe. Det var det enda jag hade råd med. Det var knapert med pengar. Inte konstigt att jag var smal då. Med 5 kronor om dagen kom man inte långt.
Jag väntade o väntade..telefonen ringde inte och jag började bli små irriterad. Var fan är han ?
I cafet fanns det ca 5 bord och jag o en storvuxen amerikan var de enda gästerna. Mannen i kassan som var både servitör, ägare o kock allt i ett, stirrade på mig. Han undrade nog hur länge jag skulle sitta där med min kalla kaffe. Det var den tiden jag fortfarande inte drack kaffe, men jag var ju tvungen o beställa något. Han undrade nog om jag väntade på min hallick eller om jag hade blivit beställd av någon gäst i hotellet.
Amerikanen beställde mat o han o servitören pratade på engelska om hans dag och hur han hade haft det i USA. Amerikanen berättade att han skulle äta o duscha sen. Han hade inte duschat i 1 veckas tid.. Vad trevligt tänkte jag. Här sitter jag o väntar ensam med en man på 200 kilo som är rädd av vatten.
Mannen i kassan kastade ännu en gång en undrande plick på mig när min mobil ringde. Det var mannen min o berättade att båten är försenad på grund av isen. Vad bra då. Så jag o servitören kan forrtsätta med vår tävling om vem kan stirra mest.
Efter ännu en halvtimmes väntan ringde mannen igen och berättade att nu var han äntligen på väg och efter två timmars sittande i cafet klev han in igenom dörrarna snyggare än jag mindes.
Jag kommer alltid o minnas just denna ögonblick. Det var då jag blev kär . Just den där sekunden han klev in o jag såg honom igen. Då spelade det ingen roll om vem han var, vart han kom i från eller hur länge vi skulle känna varandra. Just den där stunden var allt jag behövde. Även om denna stund var den lyckligaste i mitt liv kröp då en liten rädsla fram. Vad händer när han åker tillbaka till Sverige den här gången ??
Han kramade mig, tog min hand och vi lämnade cafet. Jag kände hur min rygg tog eld av blickar servitören kastade mot mig. Jag hade fått stämpel HORA på min rygg., men jag brydde mig inte. Det är vanligt att folk i Estland tror att så snart man är med en utländsk man är man prostituerad. Folk tror inte att man kan vara kär på riktigt på någon från ett annat land. Det känns nästan som att de tror att kärlek kräver medborgarskap. Men det är inte bara estländare som har sina fördomar. Jag har även träffat många svenskar som tror att man gifter sig med en svensk bara för att få ett bättre liv här.
Jag höll krampaktigt hans hand. Ville inte släppa taget av den. Det kändes nästan som en dröm och även om jag visste att bara för att jag skulle släppa taget skulle han inte försvinna i luften ville jag inte göra det . När vi klev ur hotellet såg jag hans fina röda bil. Vem kunde tro att min prins kom med en röd bil.
Vi pussades, kramades, höll om varandra, satt oss i bilen och åkte mot Keila. Jag hade bokat hotellrum där.
Efter incheckningen satt vi oss på soffan. Han gav mig en lång chokladask som var nästan en halv meter lång med 30 chokladpraliner i. Jag skulle få äta bara en pralin varje dag efter han skulle åka tillbaka till Sverige och när alla praliner var slut skulle han komma tillbaka på en ny besök. Jag fick även fina små örhängen han hade köpt på båten. Så gulligt av honom. Jag som inte var van o få presenter blev riktigt överraskad för det var verkligen inget jag hade förväntat mig.
Vi hade planerat fina dagar i Tallin. Vi hade så roligt. Skrattade massor. Vi blev så kära och kunde knappt vara utan varandra en endaste stund. Dagen innan han skulle åka hade jag tröst ätit upp alla chokladpraliner han hade köpt. Jag ville inte alls att han skulle åka tillbaka. Jag hade även blivit allergisk mot örhängena han hade köpt så mina öron hade blivit helt röda. Mannen visste inte hur mycket han skulle be om ursäkt för ``skit örhängen`` som han kallade de. Det var ju inte hans fel, men han försökte o gottgöra denna första present i alla kommande besök när han hade varje gång köpt med en ny smycke från sverige. Alla smycken han gav mig hade kinesiska kärleks märken på sig och innan våren kom hade jag en hel set med örhängen, halsband, armkedja, fotkedja.. som ni förstår blev det många reson fram o tillbaka. Hela 14 stycken innan jag flyttade hit bara 7 månader senare.
Vad gör man då när alla chokladen var uppätna ? Hur skulle jag då klara mig tills han skulle komma tillbaka om en månad ? Ja man får väl följa med till Sverige då sa mannen. Jag som aldrig hade varit någonstans blev nu plötsligt frågad om jag vill åka till Sverige me honom. Utan att tveka ett enda sekund sa jag JA utan ens veta vad som fanns i andra sidan av vattnet, men jag litade på honom fullständigt och jag var så kär så han kunde lika gärna ha bott i en tält..jag skulle ändå följt med.
Sagt, gjort ringde vi till tallink o beställde en enkel biljett till Sverige och åkte hem till mig för att hämta passet o ta med några kläder. Precis innan vi skulle lämna huset skrev jag en liten lapp till mamma som var på jobbet: ÅKTE TILL SVERIGE MED THOMAS. KOMMER HEM OM EN VECKA...
Kommande 16 timmar skulle jag spendera i en båt i en hytt med mannen och tre håriga ryssar..
Jäklar vad du fått gå igenom. Men spännande att läsa det. Man får veta mkt man inte tror finns alltid =)