TANKAR
Du visste ju att det här skulle komma säger MANNEN till mig gång på gång de senaste dagarna.
Klart jag visste.
Men att veta att något kommer o hända i framtiden och att vara förbered på det och ännu mindre vela o acceptera det är ju en helt annan sak.
Vi alla vet att vi kommer o dö. Förr eller senare kommer det hända, men den dan en läkare skulle säga till dig att du kommer o dö skulle du knappast sitta där o rycka på axlarna och bara acceptera. Vist viste du att du skulle dö, men inte nu..det vill du inte..inte än..lång tid framöver kanske..om så pass lång tid så den tiden är inte ens verklig. Som den tiden skulle aldrig nånsin komma fram..
Så känner jag just nu. Vist visste jag att MANNEN skulle bli sjuk en gång..eller ja sjukare för han är ju egentligen aldrig frisk och kommer aldrig o bli det heller. Men så där trodde jag inte att det skulle gå till. Vist var det tufft 7 år sedan när han fick pacemakern. Då var det en liten stund när läkarna trodde att han skulle behöva en hjärtbyte, men det sa de aldrig till mig. Det var först flera år senare som MANNEN berättade det för mig så jag han ju aldrig bli orolig för det där. Och nu, nu sa de ju faktiskt att han var bra i måndas. Han fick komma hem. Han var så frisk han kan bli med sin sjukdom. Men tydligen var det en okunnig läkare som bara läste den sista sidan i mannens tjocka sjukdomshistoria och kollade efter fel saker i ultraljudet. Men MANNEN viste att det var något fel. Han kände det på sig så han ringde upp sin ordinarie läkare och ba honom o titta på ultraljudet och så kom den där telefonsamtalen som ingen vill ha.
Han har blivit sämre. Det kärvar i de mekaniska hjärtklaffarna han fick nästan 20 år sedan. Det kärvar o läcker i det redan trasiga hjärtat. De sa att det var för evigt när de opererade den senast. De delar skulle hålla livet ut försöker MANNEN motstå med protester. Ja, det kanske är så att de inte trodde att han skulle leva så länge eller så är klaffarna made in CHINA som allt annat nyförtiden och vilken annan pryl håller sig nästan 20 år nyförtiden ?
Klart jag viste att det skulle bli sämre. Klart jag viste. Men jag trodde det skulle komma när han var 60-70. Vi har det så bra ju. Varför just nu ? Fast det finns kanske aldrig en bra tid o bli sjuk ändå.
Så nu väntar o väntar vi. Vi väntar på torsdan som det våre någon slags domedag vi väntar på. Vi väntar på den stora läkarmötet de har där uppe på sjukhuset var kirurger o läkare och alla andra högutbildade människor ska få bestämma över våra liv o vår framtid. Så vad som kommer o hända vet vi inte. Det ska opereras för metall kan inte reparera sig själv. Medicin kommer inte hjälpa. Ut med det gamla o in med det nya ska det tydligen bli.
Det blir en läskig o stor operation var bröstkorgen sågas upp och görs allt annat som ser definitivt trevligare ut på Grays Anatomy än i det riktiga livet. Dessutom är läkarna inte lika snygga här kan jag lova.
Jag är livrädd, det är jag. MANNEN vill vara stark o cool och säger att det har han ju redan fått göra en gång nästan 20 år sedan, men jag vet att han tar det lika hårt som jag. Det är ingen som vill bli opererad och vara borta från sin familj.
Jag känner mig ledsen o okoncentrerad. Det är ungefär en miljon tankar i min huvud just nu. Och om det var trångt i min lilla hjärna redan innan så är det ännu värre nu. Hur ska det bli ? När ska det bli ? Om han inte överlver då ? Hur ska JAG överleva då ? Och barnen? Hur påverkar det de ?
Klart det blir bra. Folk överlever värre saker...
Så KLART det BLIR bra .
Läkaren ville sjukskriva MANNEN på en gång. Det vägrade han. Jag ville jobba sa han bestämt. Inte för att han orkar för det gör han inte, men för att han tror att om han sjukskriver sig så är han sjuk på riktigt. Så kommer det bli en operation och flera veckor på sjukhuset. Han tror att så länge han jobbar så är det som vanligt. Han är lite konstig på det sättet.
Fast jag vet inte hur han ska orka o jobba. I helgen var det enda han gjorde att flytta sig från soffan till köket och tillbaka. Och från huset till bilen och sen lite runt på loppis fast han orkade inte gå på hela loppiset så han satt sig i bilen igen o väntade på mig. Han är så snäll som låter mig fara runt o fynda. Sen var vi o åt på Sibylla och då var han redan lika trött som han hade precis åkt Vasaloppet. Väl hemma låg han o sov nästan hela dagen o natten. Bara sov o sov. Han känner sig gammal o ynklig och det är ingen känsla han gillar. Men han klagar inte. Inte på riktigt. Vi skojar hej vilt här med olika lösningar som att om han skulle dricka lite olja o smörja de där hjärtklaffarna så skulle de kanske sluta kärva. Eller så kan jag fixa den där operationen hemma med motorsågen och blir det lite delar över så sparar vi det till sen som med IKEA möbler. Vi skojar o skrattar och gör det bästa av det fast vi vet båda två att det är allvarligt. En operation kan gå hur som helst. Och även om det går jätte bra så är det ändå minst 2 veckor på sjukhuset , smärta efter operationen, han får inte köra bil i 8 veckor, inte göra någontig alls faktiskt.
Fast det värsta av allt är nog att han inte får skratta för det kommer o göra för ont då.
Hur i hela fridens namn ska jag klara mig i 8 veckor utan o få honom o skratta hela tiden ?..Det kommer ju aldrig o gå för skratt o skoj är ju en del av vår vardag..
Du kommer att göra allt för att få mig att skratta. Och var inte rädd för det kommer att gå bra. Och vem ska ta hand om dig. Du slipper inte undan så lätt. Jag lovar att bli kvar länge en. Och jag har alltid rätt
l u K