ROBIN WILLIAMS
If I can make them laugh
Then they need not feel my tears
While the incessant noise inside my mind
Tells great lies and births my fears
Is there no way out this mental maze
No I say, I’ve yearned for years.....
Then they need not feel my tears
While the incessant noise inside my mind
Tells great lies and births my fears
Is there no way out this mental maze
No I say, I’ve yearned for years.....
Det är nog ingen som har missat att en av världens bästa skådelselare(enligt mig) Robin Williams har dött. Jag fullkomligt älskar hans filmer och har precis nyligen tittat på alla avsnitt av The Crazy Ones.
Jag brukar inte bli berörd när Hollywoodkändisar avlider för jag ideoliserar inte de, men hans död berör mig på många olika sätt.
Han var en fantastisk talang och det är riktigt sorgligt hur hans liv slutade. Det är svårt o tänka sig att en människa som fick oss alla o skrata själv inte tyckte livet var så roligt. Men jag vet av egen erfarenhet, genom att ha förlorat en nära vän o släkting som tog sitt eget liv, att människorna som går med dessa tankar är mästare på att kunna dölja hur de egentligen mår. Efteråt kan man driva sig till vansinne genom att analysera vartenda samtal man har haft med de o söka efter tecken om hur de tänkte o kände och att man skulle ju ha förstått att de inte mådde bra.
Det var någon som sa en gång till mig att det är klassens clown som egentligen mår sämst psykiskt..jag vet inte det är kanske sant då??
Mrs. Doubtfire är nog den allra första filmen jag såg Robin Williams i. Den är en av mina absolut favoritfilmen, bredvid Pretty Woman så klart.
Det var nog 94 eller 95 jag såg den för första gången. Kommer inte ihåg vart vi fick pengar i från, men vi kunde gå på bio i alla fall, jag, min bror o min mor . Vi brukade aldrig gå på bio så det var en enormt stor händelse. Vi valde nog filmen för den var en komedi. Och vist bjöd filmen på många skratt, men den rörde mig otroligt mycket på många sätt o vis. Jag var helt facinerad o rörd att en pappa gick igenom sådan besvär o klä sig till en gammal kvinna o spela en barnflica bara för att få vara nära sina barn. Här hade vi en far som gick igenom en hel helvete egentligen genom o bära en kostym o göra allt han inte gjort förut som matlagning med mera vilket var riktigt roligt o se på och jag skrattade konstant under filmen, men det var även sorgligt o tänka att min egen far som hade alla möjligheter o komma se oss o vara med oss höll sig borta frivilligt. Han behövde varken klä på sig damkläder o sminka sig till en mormor, vi förväntade oss inte att han skulle dammsuga eller laga mat. Vi ville bara att han skulle vara med oss. Bara vara, det hade räckt. Vi förväntade oss inga nöjesparks besök eller presenter. Bara o dyka upp ibland, bara o hälsa på när man fyllde år. Bara hans närvaro hade räckt.
Jag har nog sett Mrs. Doubtfire säkert en 20 -30 gånger och den får mig både skratta o gråta precis lika mycket som första gången jag såg den. Vilken fantastisk film och vilken fantastisk talang Robin Williams var. Filmen gav mig hopp att det finns bra pappor där ute. Pappor som lämnar inte sina barn o svälta och som gör allt de kan för att få vara nära sina barn. Jag tänkte att när jag blir stor o får barn så ska jag ha just en sån pappa till mina barn. Nu lyckades jag ju inte med det i första försöket och det blev just tvärtom vad jag hade hoppats på, men andra försöket blev en fullträff och även om MANNEN inte ser ut som mrs. Doubfire, vilket för sig är ju en fördel också, så är han en pappa jag alltid önskat till mina barn...