Livet i Villa Villekulla

Som förälder mår man väldigt dåligt när ens  barn inte mår bra. Det har varit tufft  dag  idag.   Idag som började så bra har slutat så fel. Dagen innan Carmen Ly fyller 8 år har hon blivit misshandlad i skolan i gen.
 Det har gått upp o ner de sista 2 årena i skolan med mobbnin. Ingen verkar o förstå hur dåligt man mår av mobbning. För mig är det helt obegripligt att små barn(för 7/8 åringar är ju det) kan vara så himla elaka. Vi har försökt o göra allt möjligt och jag får inte personalen i skolan o förstå att det är ett problem.

 Allt började redan på dagis när små saker uppstog.Men sånt som händer fick vi svar. Man blev lite lugnare fast jag förstog  inte det för i min barndom   fanns inte såna problem.

 När hon fyllde  6 och började förskolklassen märkte jag att hon kom hem ofta med ledsen humör och grät att barnen hade varit dumma mot henne.  Jag försökte o komma på varför. De retade henne för allt möjligt. Hennes efternamn, kläder, fräknar, cyckel . I princip vad som helst. Vi hade ett möte med personal som vi i princip blev utskrattade och det verkade så att Carmen Ly är bara lite känslig för hon är inte så van med sån beteede. I   vår familj är vi kärleksfulla och bråkar inte.  Ok tänkte vi hon har väl inte lärt sig o hantera konflikter för vi har inte såna hemma.

 Det gick nån vecka och Carmen Ly kom hem gråtande att en kille hade slagit henne i magen. Ingen som ringde från skolan det var vi som fick ringa till de och be om information. Men det var väl inte farligt tyckte de. Ingen åtgärd blev det. Gång på gång blev hon slagen och ingenting hände.  Till slut ringde jag till kommun och de hade då ringt till skolan. Plötsligt fick vi ett möte när de sa att personalen har pratat med pojkens föräldrar så de vet om det. Det var åtgärd  att de hade pratat. När vi frågade varför han slår Carmen Ly var svar att han blir väl lite arg i bland.
 Jag kände mig helt maktlös. Det finns ju skolplikt i Sverige, men hur mycket ska ett barn få gå igenom inna de tar det på allvar.
  Efter sommaren började de första klass med  en  ny lärare. Nya läraren är väldigt snäll, hon vet inte hur man höjer rösten och de barnen som är stökiga spottar i hennes ansikte. Nu pratar vi alltså om 7 åringar.
 Bara efter 2 veckor  in i nya läsåret började mobbningen. Hon blev mobbad på grund av allt. Barnen kan ju hitta på 1000 anledningar. Vill de mobba någon så har de anledning. Den tuffaste var när barnen tog  upp det med hennes biologiska pappa. Det är svårt nog för henne att de inte har kontakt.
 En dag hade 8-9 barn gått  runt henne och sen försökte en av de ta ner hennes kjol när alla andra tittade på. Det hände ofta att de slog   henne eller spottade på henne. Hot som att jag  kommer o mörda dig, elda upp ditt hus, slå sönder din cyckel etc.. var dagliga. 
  Gång på gång ringde vi till skolan utan resultat svaren som vi har redan pratat on det och det är bra nu. Sånt som händer var också vanlig svar. Han /hon har sagt förlåt och nu ä det bra. Nästa dag var det samma barn i gen som gjorde något.  2 av  de är  ``ledarna`` som   styr hela gruppen(en kille o en tjej 8 åringar).
 Förra veckan onsdag blev Carmen Ly sparkad ner och   fick flera slag i magen. Ingen som hörde av sig från skolan som vanlgt. Personalen bryr sig inte  helt enkelt. Sen var det ju lång helg och på måndag jobbar inte hennes mentor.
I dag vid halv två ringde Thomas för att försöka o få lite information. Vi visste inte vad vi skulle göra längre. Ingen som verkar o förstå oss och kan hjälpa till. När han fick tag på läraren fick han höra att Camen Ly var kvar i skolan fortfarande eftersom de hade slagit henne igen och det hade pågott mobbning hela dagen. En vikarie som tog tag i     saken. Ytterst tacksam för henne. Första gången var det någon som var i våran siga. Någon av hennes vanliga lärare vill bara att Carmen Ly skulle gå hem. Ser man inte problem då finns de tydligen inte.
 Jag blev ju rasande o flög i väg till skolan direkt. Ja var arg, ledsen, skit förbannad.. Tror jag gick igenom alla sorgens och hats faser inom de 5 minuter det tog och åka till skolan. Jag hade bestämt mig att nu räcker det. Nu får vi ta henne bort från skolan.
  Hittade Carmen Ly gråtande i ett rum med en vikarie och hennes lärare. Hennes lärare försökte o sätta skulden på oss.
 Hon sa: ``Jag har inte tid för det här. Jag orkar inte reda ut problem som är på grund av er föräldrar`` .
Hon menade att tjejens (som slår o mobbar) föräldrar och vi inte komme r överens och därför pråkar barnen. Men det är ju bara fel för vi umgås inte ens med några föräldrarna och pratas det hemma hos henne om oss då är det bara påhitt för de känner ju inte ens oss.
 Sen var det ju inte mobbning enligt  henne. Men vad är mobbning då om inte det som pågår??
 Sen blev ju inte Carmen Ly misshandlad enligt de. Men blir man nersparkad, slagen, fått sten kastat på sig. Är det inte att misshandla ??
 Det var ju inte farligt enligt de. De till o med skrattade åt mig. Tyckte  att jag är löjlig.
 För mig är det här allvarligt. I dag hade hon blivit mobbad av lite allt möjligt. Sen hade de hotat o ta henns    cyckel o göra sönder den(hennes nya cyckel som hon älskar så).    3 av   barnen    kastade stenar på henne. En av tjejerna hade sagt till en kille o slå Carmen Ly. Killen kom då med en trä pinne och slåg henne på bena och fötterna så hårt han kunde. 5-6 stycken hade stått brevid och råpat: ``Slå henne, mera, mera !!``. Sen hade han hållit i henne så hon inte kommer in i skolan.
 Carmen Ly har fått massor av blåmärken på bena och en står på foten. Har  ont i huvudet och är bara anmält slut. Hon frågade mig om det var något fel på henne. Varför är alla elaka mot  mig undrar hon.
 Jag känner mg helt slut. Jag har varit nu arg och ledsen hela eftermidagen. Är det jag som överreagerar eller är det fel det som pågår. ?? Ska det vara så i skolan ?? Om 8 åringar håller på så här vad händer om 5 år när de är tonåringar.
 Jag vill inte att hon går till skolan i morgon, men det vill hon. Hon fyller ju år i mogon och då får man ju present från skolan. Hon är så himla godtrogen.
  Jag själv vet inte vad man skulle göra längre. Skolan måste man ju gå. Man har ju inget val. Men jag orkar inte se på det som pågår längre. Så ska det bara inte få vara tycker jag.